dast utgjort lysande undantag, som på den stora hopens lyftning kunnat föga inverka. För dem, hvilka, lika herr grefven, blifvit födda till statens yppersta värf, är det lugnt om bondeståndet — allmogen — bibehölls sådant det från fordomtima varit; eller bestående endast af personer med dagakarlens vanor, anspråk och föreställningssätt. — Vår, endast af egennytta drifna häradsdomare i vallmarströjan är troligen af herr grefvens tanka derföre, att de i ståndet inkomne herremännen, hvilka icke vilja sälja sin förstfödslorätt för en grynvälling , tillintetgjort den fordna vallningen och derigenom beröfvat fader Jöns och hans gelikar de supar, som derunder för dem vankades gratis. — Så arhetar ofta den lumpnaste egennytta och begäret hos den råare allmogen efter en ringa enskild vinst de privilegierade stånden i händerna. Att Bondeståndets pluralitet på de sista riksdagarne icke, enligt herr grefvens förmenande, uttrycker allmogens tanka, och att allmogen — känd på sockenstämmor — skulle uttrycka en deremot stridande — hvadan kommer det? Jo! helt enkelt derutaf, att de personer, hvilka bevistat riksdagarna och icke ledas af egennyttiga beräkningar, under vistandet på riksdagen icke kunnat undgå att undervisas och öfvertygas om, att herremännens inträde i bondeståndet är till landtbrukarens — eller — om man hellre behagar — böndernas fördel, och att alla de faror, som derutaf blifvit förespeglade, endast äro uppdiktade för att skrämma de okunnige och enfaldige. — Den råa, obildade hop, till hvilken herr grefven vill vädja på sockenstämmorna, begriper icke hvarom frågan är; och kan icke, utan att förut grundligen upplysas, derom gifva annat omdöme än ett yttrande på måfå. — I sin okunnighet skulle den, eggad af en samvetslös prest eller adelstjenare, troligen svara enligt herr grefvens förväntan. — Men, om herr grefven verkligen ville inhemta svenska allmogens, icke på ett dunkelt tycke, utan på fullt medvetande grundade tanka om bondeståndets upphörande att å riksdagarne vara ett särskildt stånd, och att allmogen skulle välja riksdagsman gemensamt med herremännen på landet, så upplys då först den på sockenstämmorna samlade menigheten: all alla ofrälse jordägare, de må kalla sig herrar cller bönder, kläda sig i vallmarströjor eller klädesrockar, hafva alldeles enahanda rättigheter för sin jord och sina personer att vid riksdagarne bevaka, vinna eller förlora: att alldeles ingen skilnad finnes dem emellan inför lagen: att hvem som lyster kan, efter eget godtfinnande, benämna sig herre eller bonde; och att dessa benämningar, numera emellan ofrälse jordbrukare, hvarken betecknar någon ståndsskilnad eller ökar eller förminskar anseendet; hvilket endast bör grundas på kunskaper, redbarhet och hyfsning i seder. Om menigheten rätt fattat denna framställning, så inhemta sedan dess tanka om häradsdomaren Jöns, som för en sup i prostgården blindt medjakar allt hvad prosten fordrar på sockenstämman; och vid tingsbordet intygar riktigheten af de olagligheter, nådig häradshöfdingen begår — om den anser Jöns, endast för det han är klädd som bonde och lefver som en dagakarl, i striden mot presteoch adelsståndens förenade anspråk kunna försvara allmogens rättigheter oegennyttigare och bättre, än socknens herremän, som äga kunskaper nog att hålla både prester och proselyter stången. Blir svaret härpå enligt herr grefvens förmenande, då ha vi missräknat oss på svenska menighetens urskiljning. Att, som herr grefven, ifrågasätta ett vädjande till pmassans, känsla för bibehållandet af bondeståndet, visar mer än väl, att någon representationsförändring aldrig af de privilegierade på allvar åsyftas; och att alla förslag från den sidan endast göras för vinnande af tid. Pratet om klassval torde äfven visa sig vara ett munväder, ifall det skulle blifva allvar utaf, och de ofrälse stånden gillade dylika. Under nuvarande ståndsindelning skulle det imedlertid såväl för det allmänna bästa som bondeståndets anseende blifva en vinst, om det hinder borttoges, som förmenar landtbrukare, hvilka varit i statens tjenst, eller tillhört borgarståndet, inträde i bondeståndet. En häradshöfding, militär eller landstats-tjensteman, som tagit afsked från tjensten, är lika oberoende som någon annan landtbrukare och har genom sin jord med dem enahanda intresse. De kunskaper desse män under tjenstemannabanan förvärfvat, skulle i bondeståndet blifva af så mycket större nytta, som ingen af dess nuvarande ledamöter åtminstone under en ordinarie tjenstemannabana, kunnat förvärfva dem. — on