dast utgjort lysande undantag, som på den stora
hopens lyftning kunnat föga inverka.
För dem, hvilka, lika herr grefven, blifvit födda
till statens yppersta värf, är det lugnt om bonde-
ståndet — allmogen — bibehölls sådant det från
fordomtima varit; eller bestående endast af personer
med dagakarlens vanor, anspråk och föreställnings-
sätt. — Vår, endast af egennytta drifna häradsdo-
mare i vallmarströjan är troligen af herr grefvens
tanka derföre, att de i ståndet inkomne herremän-
nen, hvilka icke vilja sälja sin förstfödslorätt för en
grynvälling , tillintetgjort den fordna vallningen
och derigenom beröfvat fader Jöns och hans gelikar
de supar, som derunder för dem vankades gratis. —
Så arhetar ofta den lumpnaste egennytta och begä-
ret hos den råare allmogen efter en ringa enskild
vinst de privilegierade stånden i händerna.
Att Bondeståndets pluralitet på de sista riksda-
garne icke, enligt herr grefvens förmenande, uttryc-
ker allmogens tanka, och att allmogen — känd
på sockenstämmor — skulle uttrycka en deremot
stridande — hvadan kommer det?
Jo! helt enkelt derutaf, att de personer, hvilka
bevistat riksdagarna och icke ledas af egennyttiga
beräkningar, under vistandet på riksdagen icke kun-
nat undgå att undervisas och öfvertygas om, att
herremännens inträde i bondeståndet är till landt-
brukarens — eller — om man hellre behagar —
böndernas fördel, och att alla de faror, som derutaf
blifvit förespeglade, endast äro uppdiktade för att
skrämma de okunnige och enfaldige. — Den råa,
obildade hop, till hvilken herr grefven vill vädja på
sockenstämmorna, begriper icke hvarom frågan är;
och kan icke, utan att förut grundligen upplysas,
derom gifva annat omdöme än ett yttrande på måfå.
— I sin okunnighet skulle den, eggad af en sam-
vetslös prest eller adelstjenare, troligen svara enligt
herr grefvens förväntan. — Men, om herr grefven
verkligen ville inhemta svenska allmogens, icke på
ett dunkelt tycke, utan på fullt medvetande grun-
dade tanka om bondeståndets upphörande att å riks-
dagarne vara ett särskildt stånd, och att allmogen
skulle välja riksdagsman gemensamt med herremän-
nen på landet, så upplys då först den på socken-
stämmorna samlade menigheten: all alla ofrälse
jordägare, de må kalla sig herrar cller bönder,
kläda sig i vallmarströjor eller klädesrockar,
hafva alldeles enahanda rättigheter för sin jord
och sina personer att vid riksdagarne bevaka,
vinna eller förlora: att alldeles ingen skilnad fin-
nes dem emellan inför lagen: att hvem som ly-
ster kan, efter eget godtfinnande, benämna sig
herre eller bonde; och att dessa benämningar,
numera emellan ofrälse jordbrukare, hvarken be-
tecknar någon ståndsskilnad eller ökar eller för-
minskar anseendet; hvilket endast bör grundas
på kunskaper, redbarhet och hyfsning i seder.
Om menigheten rätt fattat denna framställning,
så inhemta sedan dess tanka om häradsdomaren
Jöns, som för en sup i prostgården blindt medja-
kar allt hvad prosten fordrar på sockenstämman;
och vid tingsbordet intygar riktigheten af de olag-
ligheter, nådig häradshöfdingen begår — om den
anser Jöns, endast för det han är klädd som
bonde och lefver som en dagakarl, i striden mot
preste- och adelsståndens förenade anspråk kunna
försvara allmogens rättigheter oegennyttigare och
bättre, än socknens herremän, som äga kunskaper
nog att hålla både prester och proselyter stången.
Blir svaret härpå enligt herr grefvens förmenande,
då ha vi missräknat oss på svenska menighetens ur-
skiljning.
Att, som herr grefven, ifrågasätta ett vädjande till
pmassans, känsla för bibehållandet af bondeståndet,
visar mer än väl, att någon representationsförändring
aldrig af de privilegierade på allvar åsyftas; och
att alla förslag från den sidan endast göras för
vinnande af tid. Pratet om klassval torde äfven
visa sig vara ett munväder, ifall det skulle blifva
allvar utaf, och de ofrälse stånden gillade dylika.
Under nuvarande ståndsindelning skulle det imed-
lertid såväl för det allmänna bästa som bondestån-
dets anseende blifva en vinst, om det hinder bort-
toges, som förmenar landtbrukare, hvilka varit i sta-
tens tjenst, eller tillhört borgarståndet, inträde i
bondeståndet. En häradshöfding, militär eller land-
stats-tjensteman, som tagit afsked från tjensten, är
lika oberoende som någon annan landtbrukare och
har genom sin jord med dem enahanda intresse. De
kunskaper desse män under tjenstemannabanan för-
värfvat, skulle i bondeståndet blifva af så mycket
större nytta, som ingen af dess nuvarande ledamöter
åtminstone under en ordinarie tjenstemannabana,
kunnat förvärfva dem.
— on