hon. märkte att någon såg deråt. Pa-papa!
började hon stamma helt oförmodadt, ty ännt
hade hon aldrig uttalat något redigt erd, och
skrattade sedan helt förtjust och förvånad öf
ver sin egen skicklighet. Det kändes som nå
got hade stuckit Elisabeth, men smärtan var
ögonblicket öfver; likväl hvarken vågade elle:
kuäde hon se på Albrechts ansigte, ty har
hade hastigt böjt sig ned öfver flickan, hvar:
lilla mun han tryckte mot sin skäggiga kind
liksom för att tysta den. Barnet drog sig för
skräckt undan och försökte att komma upp
fostermoderns knö, dit det äfven blef lyftadt
Elisabeth märkte då att den lillas panna va!
fugtig, men det kunde vara af hennes egna tå
rar. Albrecht fortfor att sitta nedlutad, ty Sau
ber, afundsjuk om sin herres smekningar, hade
genast kommit fram för att riktigt utfå sin andel
Det hade varit en temlig lång stunds tyst
nad, när Albrecht hastigt rätade sig.
pFörlåt, förlåt, min Elisabeth! sade han oct
lade hennes mjuka hand mot sina ögon; trq
ej att någon dig ovärdig rörelse intog mitt bjerta.
Jag vet de!, svarade hon sakta, och skulle
mindre kunna älska dig än jag gör, om jag så
att du vore kall för ditt bara.,
I detta ögoablick inacn sig Johannes, som
varit hemma en vecka för att få taga afsked
af sin fostermor, men i dag, med sin lilla bösss
på axeln, fått åtfölja skogvaktarn på ett ströf-
tåg. Gossen var blond, stor och stark, icke
vacker precist, men det talade så mycken in-
nerlig fromhet och välvilja ur de klara, ljusbruna
ögonen, låg så mycket allvar och redlighet på den
bred2, öppna pannar, den välbildade munnen
log så hjertans godt och gladt mot hvar och
en, att man ändå nästan frestades kalla honom
så. I sin lilla gröna jacka med det fina hvita
linnet, som föll i ett bredt spetskantadt veck
omkring halsen och öppnade sfg för att lemna
en del af bröstet bart, stod han der helt nält