hon. märkte att någon såg deråt. Pa-papa! började hon stamma helt oförmodadt, ty ännt hade hon aldrig uttalat något redigt erd, och skrattade sedan helt förtjust och förvånad öf ver sin egen skicklighet. Det kändes som nå got hade stuckit Elisabeth, men smärtan var ögonblicket öfver; likväl hvarken vågade elle: kuäde hon se på Albrechts ansigte, ty har hade hastigt böjt sig ned öfver flickan, hvar: lilla mun han tryckte mot sin skäggiga kind liksom för att tysta den. Barnet drog sig för skräckt undan och försökte att komma upp fostermoderns knö, dit det äfven blef lyftadt Elisabeth märkte då att den lillas panna va! fugtig, men det kunde vara af hennes egna tå rar. Albrecht fortfor att sitta nedlutad, ty Sau ber, afundsjuk om sin herres smekningar, hade genast kommit fram för att riktigt utfå sin andel Det hade varit en temlig lång stunds tyst nad, när Albrecht hastigt rätade sig. pFörlåt, förlåt, min Elisabeth! sade han oct lade hennes mjuka hand mot sina ögon; trq ej att någon dig ovärdig rörelse intog mitt bjerta. Jag vet de!, svarade hon sakta, och skulle mindre kunna älska dig än jag gör, om jag så att du vore kall för ditt bara., I detta ögoablick inacn sig Johannes, som varit hemma en vecka för att få taga afsked af sin fostermor, men i dag, med sin lilla bösss på axeln, fått åtfölja skogvaktarn på ett ströftåg. Gossen var blond, stor och stark, icke vacker precist, men det talade så mycken innerlig fromhet och välvilja ur de klara, ljusbruna ögonen, låg så mycket allvar och redlighet på den bred2, öppna pannar, den välbildade munnen log så hjertans godt och gladt mot hvar och en, att man ändå nästan frestades kalla honom så. I sin lilla gröna jacka med det fina hvita linnet, som föll i ett bredt spetskantadt veck omkring halsen och öppnade sfg för att lemna en del af bröstet bart, stod han der helt nält