Annette, afbröt Elisabeth, som dittills med
tystnad, ehuru djupt skakad, åhört den säll-
samma, lidelsefulla bigten — ty utom det at!
dina ord äro hädelser inför den Helige, glöm-
mer du äfven att jag just genom dig blifvit be-
röfvad hela värdet af den lycka du åberopar,
och hvilken du förvandlade till en börda. Jag
kom ej hit i annan afsigt än att tala om tröst
och förlåtels2, men du ksn hvarken fiona nåd
inför Gud eller frid ceh båtnad af någonting,
om du ej:skiljer dig vid orena tankar som för-
virra ditt sinne, och i deras ställe söker ute-
slutande egna dessa sista stunder åt din själs
vålfård i ett kommande If. Guds straff träffar
hvem han bebagar — vi kunna hvarken ned-
kalla eller afvärja det.
Men kan jag fast förtrösta på att inte fri-
herrinnan . ... låter barnet.... eller....
Du kan, så sannt som jag nu står här in-
vid din dödsbidd, förtrösta på mitt ord, att
i ngendera .... af dem vid hvilka ditt förvillade
och varma hjerta hänger fast, skall af mig röna
annat än ömhet och den huldaste omvårdnad.
Tack ...:s; tack.... tacklb stammade den ar-
ma, och gjorde en våldsam ansträngning för att
fatia och kyssa Elisabetbs darrande händer. Han
har ej kommit dessa sista förskräckliga dagar
— känske har han ej kunnat det — kanske
vill han ej se mig och ångra sig — men Gud
har i stället skickat mig det, som måhända nyt-
tigare var.... Tusen, tusen gånger tack....
jag känser frid.... jag vill bedja.... O Guds
lam...
Rösten svek den döende, men Elisabeth full-
bordade bönen och lade de stela, maktlösa hän-
derna, som fåfängt sträfvade att sluta sig, till-
samman . ...
Annu flämtade ljuset matt: och dunkelt in-
nanför gardiner, hvilken mer och: mer: började
färgas af morgonrodnadens klara, lifgifvande strå-