ådagalägger annat än sim egen tomhet på skäl
—
LITTERATUR.
Några ord om filantropi, kommunism, sam
skyddsföreningar och fattigvård. Af Rober
Cederschiöld. Stockholm, 1847.
(Slut fr. J4 43 (234).
Enligt skyddsföreningens antagna stadgar
4 inbemtas, att ,första afdelningen eger til
uppgift, att genom alla de medel, hvaröfve:
föreningen kan förfoga, verka till de fattiga
och mindre bildades förkofran i det goda, de
ras upplysning, sedliga förbättring och nöd
torftiga utkomst, Man fioner häraf, att före
ningen förbebållit sig tillträde till ett vidsträck
fält för sin verksamhet, men likväl icke ovil
korligt förpligtat sig till de fattiges försörjning
de mindre bildades upplysning och sedlig:
förbättring. Deraf följer aut den småningom
efter mer och mindre vidgade krafter, kan ut
sträcka sina omsorger i desna riktning, ula?
att ovilkorligt och genast åtaga sig hela der
odelade bördan af detta det svåraste bland all:
kommunala värf. Af denna paragraf tager sit
nu förf. anledning till följande reflexioner:
Om den nödställde familjefadern, som anropadt
detta välgörande sällskap om arbete för att förtjens
bröd åt sig sjelf, samt ät hungrande maka och barn
i stället uppmanades i den kristliga kärlekens namn
att icke låta nödens frestelse förmå sig att öfver
gifva redlighetens väg, månne icke en sådan upp-
maning vore det grymmaste hån mot en nödställd
like? Ty, vi veta ju alla, att menniskans andliga
väsende blifvit af Gud bär på jorden förenadt mec
en kropp, som ej kan bespisas med andlig föda
Om den sålunda afspisade familjefadern derefter du
kade under för nödens frestelse och beträdde brot:
tets bana, hvem skulle väl inför Gud blifva der
sanna brottslingen, antingen den, som, på ett i bor-
gerliga lagen förbudet sätt, tillegnade sig hvad som
behöfdes för att rädda maka och barn från hun-
gersnöden, sedan han i betalning för den begärda
födan förgäfves erbjudit det enda kapital han egde
— sitt arbete, eller den, som i den kristliga kärle-
kens namn uppmanade den nödställde att icke låta
xödens frestelser förmå sig att öfvergifva redlig-
hetens väg, men likväl vägrade att använda hans
arbetskrafter, och således lemna valuta för hans ka-
pital förr än han beträdt brottets bana?
Detta resonnemang klingar utan tvifvel gan-
ska vackert och skulle måhända bland många,
ja måhända de flesta, läsare vinna starka sym-
Pathier, om det ej, i likhet medå aila de argu-
menter, hvarmed förf. tror sig nedergöra skydds-
föreningen, hvilade på en falsk premiss. Detta
Omp), hvarmed förf. börjar sin sats, är en för-
utsättning; men förf. tyckes icke ha märkt att
denna förutsättning är falsk. Hvad derpå
bygges är alltså äfven falskt. Förf. har anta-
git såsom förutsatt faktum, att den nödställde
familjefadren skulle, för att förtjena bröd åt
sig sjelf, ssmt åt hungrande maka och barnp,
anropa detta välgörande sällskap om arbete;
när han nu, i stället att se sin önskan upp-
fylld, xuppmanades ait icke låta nödens frestel-
ser förmå sig att öfvergifva redlighetens vägv,
förmenar förf., att den oförvitlige nödlidande,
som anropar sällskapet om bjelp, men fick
,härvid vända åter, sedan sällskapet blifvit upp-
lyst om hans oförvitlighet, skulle i anledning
häraf ovilkorligen tvingas att med sig sj:lfan-
ställa ungefärligen följande resonnemang: Hit-
tills har jag trott det vara dygd att handla
redligt. Nu deremöt är det för mig klart,
att jag häruti svårligen misstagit mig, då just
min redliga vandel utgör hindret för mig, att
komma i åtnjutande af dettaädla sällskaps väl-
gerningar. Att begå brott kan numera ej vara
någon. skam, då jag derigenom fullgör det re-
quisitum, som för mig erfordras, för att blifva
delaktig af de fördelar, som detta endast på
kristlig kärlek grundade sällskap erbjuder
valla dem, som på sådant sätt till åtnjutande
deraf gjort sig kompetente. Skyddsförenin-
gen skulle härigenoim få på sitt ansvar, om han
dukade under och blefve brottslig, emedan han,
först när han beträdt brottets bana, hade att
påräkna skyddsföreningens hjelp.
Deref:er utropar förf. patbetiskt: : sEhuru
;det icke kan på förhand med visshet beräk-
nas till hvilka fasansfulla ytterligheter sällska-
pets verksamhet, derest den länge finge fortgå
vi denna riktning, skulle kunna leda, synes det
dock vara lätt att förutse, alt, sedan sådane
våsigter om brott, som dem jag nu antydt, kom-
mit att sprida sig till massan af folket, allt
Plugn och trefnad skulle försvinna, och sam-
hället hotas med en fullkomlig upplösning.
PENNAN EES OSA rs TNT KATTEN