är hårdt ait inte nu till det sista få se honom,
som jag gifvit mig till spott och fördömelse,
för i tid och evighet, sade hon; men det är
väl bäst som det är, efter jag kanske än en
gång skulle kunna glömma Gud och min ånger
om han stode här med sitt vackra ansigte och
sina mörka ögon. Men henne — hennes hand
ville jag kyssa och be för honom och barnet
— eller oa jag åtminstone visste att hon för-
läte mig nu — jag får ingen hvila, jag kan inte
dö förrän jag är viss derom. Så der bråkade
hon oupphörligt, medan jag var inne, och yrade
emsllanåt samt tyckte att bon sig än den ena,
än den andra här på OÖbynäs. Det riktigt skar
mig genom merg och ben.
Hör på, Caristinel sade Elisabeth beslut-
samt, efier några minuters öfveriäggning med
sig sjelf; jag vet alt jag kan förlita mig på
din och Hervonis tillgifvenbet och tystnad. Gå
och tillsäg gubben ait jag genast får tala med
hosom här uppe!... Vänta ett ögonblick! gif
mig först en tjockare klädning och bjelp mig
fort... så! nu får du gå — men skaffa dig äf-
ven nyckela af hofmästarn, som hör till lön-
dörrn i bandkammaren, och lägg rågra förfrisk-
ningar i en korg, hvilka kunna passa för den
sjuka. Var bara försigiig, ty jog vill icke att
någon annan menniska skell veta hvad jag er-
nar företaga, och skynda dig, ty här är ingen
tid att förlora.n
Det hade icke heller dröjt många minuter,
förr än den gamle Hervoni stod bugande i
yttre förmaket, och som vi hittills saknat till-
fälle att formiigen presentera honom för läsa-
ren, taga vi oss här friheten att göra der,
ehuru hans uppträdande sker ganska flyktigt.
Den åldrige hofmästaren var finne född, liksom
Elisabeth, hvadan han hyste en ogemen tillgif-
venhet för sin andra matmor — men hade som
helt ung kommit i amiralens tjenst, åtföljt ho-
nom till lands och sjös i hela sitt lif, samt an-