är hårdt ait inte nu till det sista få se honom, som jag gifvit mig till spott och fördömelse, för i tid och evighet, sade hon; men det är väl bäst som det är, efter jag kanske än en gång skulle kunna glömma Gud och min ånger om han stode här med sitt vackra ansigte och sina mörka ögon. Men henne — hennes hand ville jag kyssa och be för honom och barnet — eller oa jag åtminstone visste att hon förläte mig nu — jag får ingen hvila, jag kan inte dö förrän jag är viss derom. Så der bråkade hon oupphörligt, medan jag var inne, och yrade emsllanåt samt tyckte att bon sig än den ena, än den andra här på OÖbynäs. Det riktigt skar mig genom merg och ben. Hör på, Caristinel sade Elisabeth beslutsamt, efier några minuters öfveriäggning med sig sjelf; jag vet alt jag kan förlita mig på din och Hervonis tillgifvenbet och tystnad. Gå och tillsäg gubben ait jag genast får tala med hosom här uppe!... Vänta ett ögonblick! gif mig först en tjockare klädning och bjelp mig fort... så! nu får du gå — men skaffa dig äfven nyckela af hofmästarn, som hör till löndörrn i bandkammaren, och lägg rågra förfriskningar i en korg, hvilka kunna passa för den sjuka. Var bara försigiig, ty jog vill icke att någon annan menniska skell veta hvad jag ernar företaga, och skynda dig, ty här är ingen tid att förlora.n Det hade icke heller dröjt många minuter, förr än den gamle Hervoni stod bugande i yttre förmaket, och som vi hittills saknat tillfälle att formiigen presentera honom för läsaren, taga vi oss här friheten att göra der, ehuru hans uppträdande sker ganska flyktigt. Den åldrige hofmästaren var finne född, liksom Elisabeth, hvadan han hyste en ogemen tillgifvenhet för sin andra matmor — men hade som helt ung kommit i amiralens tjenst, åtföljt honom till lands och sjös i hela sitt lif, samt an