en sådan, ej en förbrytelse såsom lagen qvalificerat henne. Men om dessa oäkta barn, som merändels äro fattiga föräldrars eller rättare mödrars, tåger det allmänna vanligen så mycken försorg, att de skyddas mot de värsta behofven, erhålla någon vård och undervisning, samt merändels skickas åt landsbygden, hvaremot de fattiga föräldrarna, som behålla sina barn hemma, hafva föga tillgång och ännu mindre omtanka att vårda dem, hvarom isynnerhet den växande hamnbusebefolkningen på hufvudstadens gator lemnar ett öfvertygande bevis. Vidare inhemtar man, att af 400 sakfälde ägde 48 försvarlig kristendomskunskap, 35 svag och blott 3 ingen — för 43 var den ej upp: gifven — Att 3 af 400 utan kristendomskunskap kunde finnas i vårt land, förklaras dersf, att af dessa 100 voro 14 under 20 år och hade således ännu icke gått till nattvarden. I anseende till stånd och yrke är klassifikationen bland fäöstningsoch arbets-inrättningarnes befolkning följande: blend civile embetsmän en af 834, bland militära en af 994, bland skeppare och handlande ungeför en 2f 21000, bland hemmsnsegeare cch jordbrukare en of 2276, ja, bland sjelfva jordtorparne, backstuguoch inhyseshjonen blott en af 8538 eller 870. Redan bland stattorparne der. mot är antalet betydligt större, eller en af 365, således mer än dubbelt så stort som bland jordtorparne. De, som egentligen fylla fängelserna, äro lakejer och drängar en bland 64, bruksoch fabriksarhetare en af 42, timmermän och murare en af 37, gesäller och lärgossar en af 73, militärmanskap en af 35, och matroser en af 34. Det är således ändå icke den egentliga nöden, det allt öfvervägande behofvet, som nästan tvingar till brott, ty hvarken tjenstehbjon, arbetsfolk, gesäller, soldater och matroser kunna 2nses lica nöd eller sakna arbetsförmåga. De, som skulle tyckas höra under denna kategori, eller kringstrykande personer, lära utgöra omkring 40 -proc. af det hela, men detta är icke så redigt uppgifvet, att jag med full trygghet kan anföra det. När nu således icke den ovilkorligt tvingende nöden, icke bristande kristendomskunskap eiler föräldravård få antagas såsom brottens synliga anledningar och de likafullt äro så många och i daglig tillväxt, så skulle det då i menniskolynnet ligga ett frö till förderf, som trotsade alla välgörandets ansträngningar, som lutade till brottet af egen fri böjelse derför, och som på detta sätt skulle draga hela samhället ned i förbrytels:rnas dy och der upplösa det i ett kaos af elände. Aktom oss väl för en sådan förutsättning, ty den innebär en bädelse emot Skaparen, hvilken gifvit menniskan ala yttre och inre medel att blifva god och lycklig, och sökom här, som äfverallt der hon icke blifvit det, orsakerna i hennes egen vrånghet, hennes passioner, hennes egennytta, hennes misstag, med ett ord: i hennes oupplysta begrepp och deraf följande afvikelser från sällhetens rätta väg. Jag bar redan sökt visa hvilken andel de bättre klasserna hafva i de ringares belägenhet; det återstår att visa hvad andel det allmänna har deri. Det är redan någorlunda gjordt, så vidt jag förstått nemligen, i anseende till de fattige. Sökom det nu i anseende till de bro!tslige. Ett hufvudsakligt verkande motiv till brottens förökande, särdeles genom återfall, bar man trott sig finna i lagskipningsprocedurens långsamhet och fångarnes sammanblandande under ransakningstiden. Häri har man vissdrligen rätt. Det är en stor olägenhet, men som alltid, åtminstone under de sista hundra åren, existerat. Om denna olägenhet nu är större än fordom, kan jag ej yttra mig, men att den behöfver afhjelpas är onekligt, och en början dertill är redan gjord genom cellfängelsernas inrättning. Den är likväl icke hvarken den enda eller den största. En vida större ligger i de många och onödiga arresteringarne. Jag har redan nämnt, att ingen lag hos oss finnes, som bestämmer någon regel, något system derför, utan är detta lemnadt snart sagdt åt domares och auktoriteters godifinnande ). Det bar blifvit, om jag så får uttrycka mig, ett slags tabulatur att arrestera, äfven af de obetydligaste anledningar, och till och med brott, som icke medföra frihetens förlust för den verkligt sekfällde, föranleda icke sällan en sådan : förlust för den anklagade eller misstänkte. En person beskylles t. ex. för förfalskning. Han befinnes oskyldig. I sådant fall måste han lössläppas. Hin befinnes brottslig, då mister han äran, erligger sina böter och sättes äfven på fri fot. Det är således endast som misstänkt han kunnat fängslas. Här är icke stället att fullständigt afhandla detta ämne; men om man skulle antaga, att de oförsigtiga och onödiga arresteringarne skapa en fjerdedel af förbrytarne och ådraga staten kostnader, med hvilka oändligen mycket skulle kunnat göras till brottets och eländets förekommande, så torde men icke befinna sig så särdeles långt ifrån sanningen. För att imedlertid äfven med siffran bestyrka detta, meddelas här uppgift på samtliga arresterade personer under loppet af 40 år. Deri ssknas uppgiften för 1840, hvartill jag ej baft tillgång, men hvilken brist likvälingenting rubbar i förhållande till det hela. ) Detta är ett misstag så till vida, som lagen i detta fall innehåller en ganska tydlig bestämmelse, att ingen oförvunnen må häktas,. Förf. menar således troligen, att en närmare definition saknas på benämningen oförvunnenp. (Red:s anm.)