att blott 2 af dessa 7 voro försedda med betyg från skolan, och erhöllo i sin studentexamen ej blott det bestämda antalet af 6 betyg, såsom ins. försåtligen insinuerar, utan äfven åtskilliga approbatur derutöfver. Af de öfriga 5, hvilka alla saknade afgångsbetyg, blefvo 3 differerade antingen i latinska eller svenska skrifningen, och admitterades således ej till någon slags examen. För de återstående 2 ynglingarne misslyckades deremot sjelfva examensprofvet, men huru mycket de än må beklaga sig och vinna deltagande hos andra, så kan dock skolan ej med missnöje, eller annorlunda, än såsom rättvis och välförtjent anse utgången af detta och dylika försök att utan betyg och mot lärares råd vilja tvinga sig igenom. Önskligt vore, att häraf hemtades en behöflig varning för dem, som möj!igen en annan gång skulle känna sig hågade att beträda samma väg. En annan fråga är den, huru det kan vara. möjligt, att ens någon yngling, som uppnått skolans högsta afdelning, mot slutet af sitt vistande der ännu ej inhemtat det kunskapsförråd, som fordras för fullständig dimission till studentexamen. Svaret på denna fråga blifver i närvarande fall och för denna gång följande: Gymnasialkursen är, så vidt vi känna, på de flesta ställen i riket 4:årig. Så var den äfven för några år sedan i kathedralskolans rektorsklass. Men då lärarne vid flera tillfällen med grämelse nödgats åse det förderfliga oskicket hos ungdomen, att i förtid och utan betyg, till och med i hela massor, rusa ut ur skolan, för att slippa ett förhatligt skoltvång och med ens komma i besittning af en quasi-akademisk frihet, hvartill isynnerhet i en universitetsstad gifves så många och starka lockelser, så måste lärarne också vara betänkta på någon utväg att förekomma ofoget, och ställde derföre, med Ephori minne och bifall, om hösten 4843 undervisnivgen i rektorsklass på 3:årig kurs i 3:ne afdelningar. Detta hade åtminstone den verkan, att öfverlöperiet uppbörde, men ett dyrbart år var imedlertid bortryckt, till skada för undervisningen. Sistlidne hösttermin grasserade en allmän messling i skolan, så att undervisningen för de fleste af lärjungarne då gick nästan helt och hållet förlorad. Öfverhufvud hafva således de nu till akademien afgående ynglingarne, med undantag af trenne, som vid någon föregående flyttning blifvit qvarsittare, endast 2 , år begagnat undervisningen i rektorsklassen, för att fullborda en kurs, som förut var A4:årig. Då nu också fordringarne genom skrifprofvet ytterligare tillvext, så frå gas: kan man verkligen undra på, om under sådana förhållanden och med så betydlig afknappning i tid, hvaraf äfven de 2 följande ordningarne troligen komma att lida, några ynglingar finnas, hvilka för studentexamen ej äro så förberedda, som ins. fordrar och skolan sjelf önskar? Isynnerhet frågas: kan det med något sken af rättvisa läggas skolan till last, om motgång för yngling i examen inträffar, då skolan, långt ifrån att dimittera honom, tvertom afrådt från hvarje obetänksamt försök på egen hand, under förutsägande af säker tillbakavisning, om försöket vågades? Hvad den af ins. omordade serskilda, af lärare utom skolan meddelade, undervisningen angår, som enligt insändsrens medgifvande var för några år sedan för rektorsklassens lärjungar alldeles obehöflig, så är, med undantag af naturvettenskapen, hvarom mera nedanför, det närvarande förhållandet fullt ut detsamma, som under insändarens tid. Man kan gerna medgifva, att vid den redan omnämnda 3-delningen af rektorsklass, då det icke var en lätt sak att ändamålsenligast fördela tiden mellan de serskilda läroämnena, åtskilliga deribland, t. ex. filosofien och mathematiken erhöllo för knappt timtal, men detta misstag, om man så vill kalla det, är för mer än ett år sedan rättadt, och numera tillräcklig tid anslagen så väl åt dessa läroämnen, som åt de moderna språken och hebreiskan. Historien åter och geografien äro väl af alla skolans undervisningsämnen de, i hvilka ynglingen, äfven om tiden skulle blifva för knapp i skolan, dock lättast och med minsta behof af främmande hjelp, bör kunna vägleda six sjelf. Det är således obestridligt, att den yngliog, som vill göra sin skyldighet; ej saknar tilliälle att af skolans lärare i dessa ämnen numera erhålla tillräcklig undervisning. Om latin och grekiska har i insändarens artikel ej uttryckligen varit fråga; man är således i afseende på dessa ämnen förskonad för svaromål. Theologi, kyrkohistoria och den fastställda bibelläsningen, byvilken sistnämnda förmodligen gifvit an!edning till benämningen läseri, hvarmed skolan tidt och ofta brännmärkes, hafva deremot icke behöft fremmande biträde. Skolan medgifver, att det är ett fel, om undervisningen i något ämne är så ställd eller så bedrifves, att äfven på de högre stadierna nödvändigt skall behöfvas fremmande undervisning. Det tillkommer ej skolan att vitsorda sin egen verksamhet; felar hon, må hon näpsas, men med sanning och lämpa; sträfvar hon deremot af alla krafter att uppfylla sin bestämmelse, så begär hon ej bättre än att få verka ostörd. Det är icke skolan obekant, hvilka de vanliga bevekelsegrundernpa äro, som förmå ynglingen att söka biträde på annat håll. Skulle åter med bänsigt till det blifvande vitz genus någon större färdighet erfordras, än den skolan hinner meddela, och ynglingen derföre känna sig uppmanad att söka fremmande hjelp, så kan skolan ej ogilla sådant, utan endast önska, att hjelpen då varder lemnad af skicklig handiedare. Bland skolans egna lärare saknas octså icke exempel på dem, som gratis och frivilligt både under och mellan terminerna lempat dylik extra-undervisning åt flere eller färre af skolans ungdom. Med ogillande har vidare blifvit anmärkt, att en lärare under 20 å 30 timmar pröfvat de till akademien afgående ypglingarne, Då, såsom redan förut anmärkt är, desse ynglingar egentligen icke under mer än 2, år åtnjutit den vid läroverken vanligen fyraåriga gymnasial-undervisningen, blef pröfningen med dem utsträckt till en nödvändig repetitionskurs i Järoämnet. Pröfningen blef på samma gång undervisning. Samme lärare hade från början icke i ämnet undervisat dessa lärjungar och äfven af detta skäl torde den klandrade pröfningen böra gillas. Alla de dimitterade ynglingarne, af läraren i läroämnet godkände, blefvo vid akademien med beröm godkände. Arfven de två ynglingar, som mot lärares råd och utan skolans betyg försökte studentexamen och misslyckades, blefvo dock, äfven de, i detta läroämne godkände. Till detta sistnämnda bidrog icke ringa den af anmärkaren ogillade, mera omfattande pröfningen. Lärarens erfarenhet är den, att med väl förberedda ynglingar går pröfningen ojemnförligt fortare än med dem, som genom egen efterlåtenhet befinnas osäkra i sina kunskaper. Den färut omnämnda otillräckliga tiden af 2-, år för gymnasial-undervisningen gjorde den omfattande pröfningen nödvändig för alla nu afgående lärjungar. Insändaren klagar yttemligare, att yngliagarne blifva vägrade sina afgångsbetyg enligt föregående termins examenskatalog, och tillåter sig dervid att mot lärarne begagna uttrycket sjelfsvåld,. Man får då upplysa ins., som till stöd för sitt påstående åberopar Skollagen, att i Kongl. cirkuläret till konsistorierna af d. 48 Maj 1825, har skollagen erhållit ett EK fe KAR br JRR VR KN RR Ur Np 6 i l I 6 I 6 ! 5 (l 1 l f t l (i I f f I t f i ä 6 I I f ! : C t S r s Å r e r S Å S C S 5 1 S å 4 i 1 1 t