å gälla som praxis: att taga måttligt för sig.
men fullgöra med besk:d hvad man förbundit
sig till. Förf. vill deremot, att föreningen skal:
åtaga sig allt som bittills ålegat så väl den all-
männa fattigvården, som alla nu befintliga väl-
görenhetsstiftelser. Men, äfven om vi antags
att ren lyckats utföra denna kolossala plan och
sammanstöpa alla dessa olika stiftelser i den
Cdersehiöldska formen, så kunde man dock
absolut ej komma ur fläcken med sin verk-
samhet, förr än man låtit den nya föreningen,
allt i altom, åter sönderfalla i ett tillräckligt
antal underafdelningar, som hvar och en ar-
betade i olika riktningar. Men hade man väl
då kommit ett enda tuppfjät längre, än der vi
nu befinna oss? Leder icke skyddsföreningens
plan: att ställa sig i närmare förbindelse och
möjligaste vexelverkan med alla andra förenin-
gar och stiftelser af välgörande syfte, precis:
till enatanda resultat; men på en enkel och
fullt praktisk väg, utan att blottställa sig för de:
äfventyrliga af en dylik omstöpning och oprak-
tisk 2malgamation?
Ett sammanhållande af de här ofvan om-
nämnda hufvudpunkterna af hr Cedeischiölds
yrkande lemnar det lättaste tillfället att kunna
tydligen sköpja på hvad sätt han, med all sin
värma för den goda saken, likväl råkar i far-
liga förvillelser och motsägelser. :
Om man nemligen läser i och för sig hvad
förf. uppställt säsem föreningens syftemål, att
motarbeta lättja och liderlighet genom bere-
dande sf arbetstillfälle för alla dem, som deraf
näro i behof, och att ordna fattigvården så, att
ahvar och en nödlidande, som saknar krafter
att genom arbete förtjena sitt uppehälle, kom-
pmer i åtnjutande derafo, så kan ingenting vara
Ttiktigare och ingenting vackrare än detta, så-
som ett allmänt ändamål betraktadt; och det
är följaktligen äfven egnadt att tillvinna sig ett
allmänt bifall och captivera åhörare. Men till-
lika får man ej, hvilket förf. likväl gjort, för-
bise, att detta ändamål är, såsom vi nyss nämndt,
så vidtomfattande, att om det kunde uppfyllas,
skulle man med detsamma hafva löst ett af de
svåraste, -jal utan tvifvel det allra svåraste
Problem, hvarzed alla nuvarande samhällen
kämpa, ett problem, som mer än något annat
sysselsätter både tänkare, statsmän, styrelser
och lagstiftande församlingar. Och huru skulle
problemets lösning ske, enligt br C:s pfan? Jo.
på det viset att skyddsföreningen icke blott
skulle söka suppleera ett och annat af hvad
samhäl!et hittills lemnadt ofullbordadt härutin
nan; utan den skulle rent af öfvertaga och la-
sta på sina skuldror de flesta filantropiska be-
styr i afseende på fattigvård och arbetstillfäl-
lens beredande, som nu tillhör alla för sådant
ändamål organiserade inrättningar och välgd-
renhe:ssällskaper, äfvensom en betydlig del af
polisens och presterskapets befattningar. E-
huru vackert äfven detta sednare kan låta vid
uppläsning, måste man hkväl fiona, att det är
opraktiskt, och förf. skulle sannolikt sjelf bäst
kommit att inse det, om han fått åt sig upp-
draget att leda och organisera hela detta gi-
gantiska värf. Ehura berörlig den grundtanka
må vara, hvarpå projektet hvilar, nemligen aut
hvarje medborgare, ifrån kungen till tjenaren,
skulle intressera sig för föreningen, så förekom-
mer nemligen genast det hindret, att förenin-
gen då hiefve ingenting annat än hela samhäl-
let, som skulle, i bänseende till alla de nyss-
nämnda hestyren, ordnas på ett nytt sätt och
utan vidare fråga få åt sig frivilligt öfverlem-
nad förvaltningen af alla de statsintrader och
anslag, som pu ingå så väl genom kronans som
kommunernas uppbörd och användas till de
ifrågavaran. ie ändamålen, jemte de enskilda väl-
görenhetssällskapernes och barmhertighetsinrätt-
ningarnas fonder.
Imedlertid har förf., utan att ingå uti och
söka vederlägga invändningarna af dessa svå-
righeter, sökt ett argument för sin sats uti den
t och för sig äfven riktiga anmärkningen om
det bristande sammanhanget uti, och oiillräck-
ligheten af, de nuvarande välgörenbetsanstal-
terna. Sådana språng i bevisningen att taga en
allmän bannal fras till premiss, och derifrån
boppa öfver till en slutsats, som är långt skild
derifrån, förefinnas på minga ställen i hr C:s
skrift, och vi anse sakens vigt fordra att fram-
lägga några anmärkningar harom, icke för att
få klindra hr C., men för att fritaga skydds-
förenixgen från det mindre befogade klander
ban sjelf anställt mot densamma. Za
Z
fr