skolan till någon utmärkelse framför den nya.
Så mycket tommare förefaller denna jargon
Ihvar och en, som vet, huru litet af de latinska
och grekiska författarnes anda kan komma på
j(elevernas lott i g.mla skolan, då de fleste af
dem i latin och grekiska ej hinna stort öfver
de grammatikaliska formernas inhemtande och
merendels ute i lifvet snart kasta öfver bord hela
den lilla ballast de bekommit af auktorernan
I sammanhang härmed är det då äfven alltför
eget af br L. att omtala huruledes de otalige
liberale — hvilkas namn är legio, (!) — och
som nu lefva i landet, samtligen fått sin un-
dervisning i gamla skolan, och, såsom hr L.
synes påpeka, ur denna skolas latinska och gre-
kiska republikanism bekommit den LI:berala ten-
dens i politiken, som de nu hylla. Mera med
sannolikheten förenar det sig, att just den kän-
nedom om gamla skolan och hennes brister,
hvaraf de i ungdomen lidit, förmått dem till
öfvergång derifrån i mognare år, samt bragt
dem till uppsökande af ett högre och bättre
system. Finner hr L. på minsta sätt rimligt,
att hela den samling af eforer och gamla sko-
lans pelare, som utgöra svurne fiender till de-
mokrati och liberalism, skulle försvara gamla
skolan. så som de göra, om de funne undervis-
ningen i hennes salar leda till dessa ryslighe-
ter? Hr L. kunde således hafva besparat sig
denna mindre välbetänkta ulflygt, Ikasom or-
dandet om saknad uppmuntran till medbor-
gerl:g verksamhet,, om ,stacksamhet m. m.
emot en viss person, som hr L. påpekar; men
hvilket allt, i fall talet skall vara om sådant
då långt mera torde vara att säga om helt an-
dre.) — De vackraste delarne af hr L:s epilog
besiå sannerligen ej i sådana utgjutelser som
då han talar om att beskylla någon för att
vara liberal, likasom detta innebure föga min-
dre än ett broit, samt ati sviljar emot någon-
ting underblåses derigenom, att man i allmän-
beten gifver det karakteren af liberalismn. Slut-
ligen må anrärkas den med förhållandet ick:
öfverensstämmande sanspelningen, att Birnängs-
skolans fall bereddes derigenosin, att hon hade
eller sades hafva en politisk syftning., Detta
fall hade, efter hvad ican allmänt känner, helt
andra, till en del rent ekonomiska orsaker, och
framför allt ett vacklande system inom dess
styrelse, som tillika hvarken lörtjenade kallas
politiskt eller liberalt. Detta är dessutom hel
och hållet en sak för sig; ty vi hafva aldrig
påstått, att N. Elem.skolan hvarken haft eller
) Man läser på ett ställe i hr L:s skrift denna ti-
rad: Beträffande åter ryktet om en lärares för-
afskedande för en skandalös skrift, bar jag aldrig
hört ett ord derom af trovärdigt folk, och måste
betvifla sanningen deraf, så länge jag i mina
hrr direktörer får vörda upplysta och samvetsgran-
na män. För en misslyckad roman vräker man
ej en lärare, som har sådana förtjenster om sko-
lan som den ifrågavarande. Och för så vidt sko-
lans protokoller få anses ega något slags vitsord
bredvid lösa rykten, har f. d. rektor Almqvist,
som förmodligen åsyftas, icke på dylikt sätt blif-
vit betackad för sin mångåriga redliga strid och
möda för skolans saåk. — Härvid framställer sig
den frågan ganska naturligt: efter hr rektor ÅA. icke
på dylikt sätt blifvit betackad, på hvad sätt har
direktionen då, enligt hr L:s mening, visat honom
sin tacksamhet för hans mångåriga redliga strid
och möda för skolans sak?, som hr L. vitsordar.
Detta torde för hr L. vara omöjligt att besvara.
Hvad den roman beträffar, som hr L. påpekar,
så hafva vi aldrig hört någon, ej en gång hr A:s
svurne fiender, påstå att den såsom roman är
misslyckad; men väl att den innehållit fram-
ställningar, hvarom ganska mycken meningsstrid
uppkommit. — Fallet torde då, mutatis mutandis,
vara i stort detsamma som hr Siljeströms; och
skulle kunna blifva det för hvilken som helst,
stående under dylika auspicier, der hans åtgärd
såsom skriftställare alldeles icke pröfvas och dö-
mes endast efter tryckfrihetslagen, med mera,
som hr L. på ett ställe så väl uttrycker. Hr L.
nämner äfven i sammanhang med detta sista en
förman, som vi förmrda säkert vill hafva sina
åtgärder såsom skriftställare endast pröfvade och
dömda efter tryckfrihetslagen, följaktligen utan
följd för sitt embete. Men en sådan förman
vet ganska väl att göra skillnad till person, så
att han icke vill hafva gällande för andra hvad
han önskar för egen räkning. En sådan man fö-
ställer sig, att en underlydande tjensteman
bör arbeta allt hvad han förmår, och derefter, i
fall han hyser en olika politisk mening, vräkas,
såsom hr L. uttrycksfullt talar. Otacksamhet e-
mot den underlydande arbetaren får dylikt väl icke
heta? ty det går ju an att tillegna sig hans ar-
bete såsom sitt, hvilket alltid är att bevisa ho-
nom ära nog, och i och med denna ära tack-
samhet?
ek — !!-