skolan till någon utmärkelse framför den nya. Så mycket tommare förefaller denna jargon Ihvar och en, som vet, huru litet af de latinska och grekiska författarnes anda kan komma på j(elevernas lott i g.mla skolan, då de fleste af dem i latin och grekiska ej hinna stort öfver de grammatikaliska formernas inhemtande och merendels ute i lifvet snart kasta öfver bord hela den lilla ballast de bekommit af auktorernan I sammanhang härmed är det då äfven alltför eget af br L. att omtala huruledes de otalige liberale — hvilkas namn är legio, (!) — och som nu lefva i landet, samtligen fått sin undervisning i gamla skolan, och, såsom hr L. synes påpeka, ur denna skolas latinska och grekiska republikanism bekommit den LI:berala tendens i politiken, som de nu hylla. Mera med sannolikheten förenar det sig, att just den kännedom om gamla skolan och hennes brister, hvaraf de i ungdomen lidit, förmått dem till öfvergång derifrån i mognare år, samt bragt dem till uppsökande af ett högre och bättre system. Finner hr L. på minsta sätt rimligt, att hela den samling af eforer och gamla skolans pelare, som utgöra svurne fiender till demokrati och liberalism, skulle försvara gamla skolan. så som de göra, om de funne undervisningen i hennes salar leda till dessa rysligheter? Hr L. kunde således hafva besparat sig denna mindre välbetänkta ulflygt, Ikasom ordandet om saknad uppmuntran till medborgerl:g verksamhet,, om ,stacksamhet m. m. emot en viss person, som hr L. påpekar; men hvilket allt, i fall talet skall vara om sådant då långt mera torde vara att säga om helt andre.) — De vackraste delarne af hr L:s epilog besiå sannerligen ej i sådana utgjutelser som då han talar om att beskylla någon för att vara liberal, likasom detta innebure föga mindre än ett broit, samt ati sviljar emot någonting underblåses derigenom, att man i allmänbeten gifver det karakteren af liberalismn. Slutligen må anrärkas den med förhållandet ick: öfverensstämmande sanspelningen, att Birnängsskolans fall bereddes derigenosin, att hon hade eller sades hafva en politisk syftning., Detta fall hade, efter hvad ican allmänt känner, helt andra, till en del rent ekonomiska orsaker, och framför allt ett vacklande system inom dess styrelse, som tillika hvarken lörtjenade kallas politiskt eller liberalt. Detta är dessutom hel och hållet en sak för sig; ty vi hafva aldrig påstått, att N. Elem.skolan hvarken haft eller ) Man läser på ett ställe i hr L:s skrift denna tirad: Beträffande åter ryktet om en lärares förafskedande för en skandalös skrift, bar jag aldrig hört ett ord derom af trovärdigt folk, och måste betvifla sanningen deraf, så länge jag i mina hrr direktörer får vörda upplysta och samvetsgranna män. För en misslyckad roman vräker man ej en lärare, som har sådana förtjenster om skolan som den ifrågavarande. Och för så vidt skolans protokoller få anses ega något slags vitsord bredvid lösa rykten, har f. d. rektor Almqvist, som förmodligen åsyftas, icke på dylikt sätt blifvit betackad för sin mångåriga redliga strid och möda för skolans saåk. — Härvid framställer sig den frågan ganska naturligt: efter hr rektor ÅA. icke på dylikt sätt blifvit betackad, på hvad sätt har direktionen då, enligt hr L:s mening, visat honom sin tacksamhet för hans mångåriga redliga strid och möda för skolans sak?, som hr L. vitsordar. Detta torde för hr L. vara omöjligt att besvara. Hvad den roman beträffar, som hr L. påpekar, så hafva vi aldrig hört någon, ej en gång hr A:s svurne fiender, påstå att den såsom roman är misslyckad; men väl att den innehållit framställningar, hvarom ganska mycken meningsstrid uppkommit. — Fallet torde då, mutatis mutandis, vara i stort detsamma som hr Siljeströms; och skulle kunna blifva det för hvilken som helst, stående under dylika auspicier, der hans åtgärd såsom skriftställare alldeles icke pröfvas och dömes endast efter tryckfrihetslagen, med mera, som hr L. på ett ställe så väl uttrycker. Hr L. nämner äfven i sammanhang med detta sista en förman, som vi förmrda säkert vill hafva sina åtgärder såsom skriftställare endast pröfvade och dömda efter tryckfrihetslagen, följaktligen utan följd för sitt embete. Men en sådan förman vet ganska väl att göra skillnad till person, så att han icke vill hafva gällande för andra hvad han önskar för egen räkning. En sådan man föställer sig, att en underlydande tjensteman bör arbeta allt hvad han förmår, och derefter, i fall han hyser en olika politisk mening, vräkas, såsom hr L. uttrycksfullt talar. Otacksamhet emot den underlydande arbetaren får dylikt väl icke heta? ty det går ju an att tillegna sig hans arbete såsom sitt, hvilket alltid är att bevisa honom ära nog, och i och med denna ära tacksamhet? ek — !!