tarr—
armar och öfversvallande hjertan. Gud gifve
dig, min egen flicka, så godt som jag önskar
slutade amiralen; men se på den skälmen Al-
brecht, hur han lurat os; alla! Jag blef lika
förvånad som du, om inte värre; men en kronsz
är han i alla fall, det måste vi medgifva, skulle
han ock bli egenkär deraf.n
Längre fram på sommaren väntades och an-
lände en mingd främmande på besök till Oby-
näs, bland hvilka äfven Thorborg kom; mer
för att stanna några veckor efter de andra
Man hade också bjudit hennes bror, men hu
skulle väl den arbetsmyran ha tid att lemn:
sin kärälskliga stack), sade hon till Elisabeth
helst nu då han menar sig hafva försumma
så oändiigt mycket under sin sjukdom. Ma:
pratar om att han nästa år skall anställas vic
beskickningen i Wien, men jag vet ej hur de
går, och önskar uppriktigt att det icke går alls
ty då finge jag väl aldrig se honom mer, och
det är litet nog förut, minsann!
Nå, blef han så ful, som du fruktade, när v
träffades sist? frågade Elisabeth.
Nej men, Gad ske lof! jag kan just inte sä
ge. Visst fick han en liten fåll på ena sidar
om näsan, som den eländige doktorn ej dugei
att sprätta bort — fållen förstår du — mer
när man ser honom: på den andra, är han sig
fullkomligt lik. Hur är det annars å propo:
med din vackra major? Det var en charman:
figur, och förde sig gjorde han med en hållning
och grace i minuetten, som var alldeles mäster-
lig att skåda, ehuru minst rolig för hans moi
tig, ty alla sågo på honom och ingen på. mig
ehuru jag neg och spände fötterna så, att jag
fick sendrag för fjorton dagars tid — och ansåf
för en rigtig Guds nåd att jag inte blef lam :
hela kroppen. Men sqvallra ej om det, gu
domliga Elisabeth, afbröt sig hastigt den prat:
samma Thorborg; det vore att en gång fö