tarr— armar och öfversvallande hjertan. Gud gifve dig, min egen flicka, så godt som jag önskar slutade amiralen; men se på den skälmen Albrecht, hur han lurat os; alla! Jag blef lika förvånad som du, om inte värre; men en kronsz är han i alla fall, det måste vi medgifva, skulle han ock bli egenkär deraf.n Längre fram på sommaren väntades och anlände en mingd främmande på besök till Obynäs, bland hvilka äfven Thorborg kom; mer för att stanna några veckor efter de andra Man hade också bjudit hennes bror, men hu skulle väl den arbetsmyran ha tid att lemn: sin kärälskliga stack), sade hon till Elisabeth helst nu då han menar sig hafva försumma så oändiigt mycket under sin sjukdom. Ma: pratar om att han nästa år skall anställas vic beskickningen i Wien, men jag vet ej hur de går, och önskar uppriktigt att det icke går alls ty då finge jag väl aldrig se honom mer, och det är litet nog förut, minsann! Nå, blef han så ful, som du fruktade, när v träffades sist? frågade Elisabeth. Nej men, Gad ske lof! jag kan just inte sä ge. Visst fick han en liten fåll på ena sidar om näsan, som den eländige doktorn ej dugei att sprätta bort — fållen förstår du — mer när man ser honom: på den andra, är han sig fullkomligt lik. Hur är det annars å propo: med din vackra major? Det var en charman: figur, och förde sig gjorde han med en hållning och grace i minuetten, som var alldeles mästerlig att skåda, ehuru minst rolig för hans moi tig, ty alla sågo på honom och ingen på. mig ehuru jag neg och spände fötterna så, att jag fick sendrag för fjorton dagars tid — och ansåf för en rigtig Guds nåd att jag inte blef lam : hela kroppen. Men sqvallra ej om det, gu domliga Elisabeth, afbröt sig hastigt den prat: samma Thorborg; det vore att en gång fö