hg De 0 STEN. BEFISL CET AU -FYCKA SINA BNGAN,
äfven om de strida mot erkebiskopens, direktionens
eller annan auktoritets mening; med hänseende åter
till stilens beskaffenhet eller tankens form, ser det
ut, som skulle creti och pleti af myndigheter och
förmän ega att befalla. Vid närmare eftersinnande
tyckes likväl äfven tankefribeten vara farlig. Det heter
nemligen: om en lärare i nya Elementarskolan sökte
diskreditera skolan, påstode att undervisningen der
vore ofullkomlig eller ytlig, disciplinen vanvårdad
eller dylikt, månne ej styrelsen i slikt fall vore fullt
befogad att återbegära sitt konstitutorialb? Ehuru
läraren, i följd deraf att han sjelf handlägger un-
dervisning-n, helt naturligt måste ega en vida kla-
rare insigt i undervisningens väsende, än direk-
ticnen, äfven med bästa vilja i verlden, någonsin
kan få, skall ban icke ens våga yttra sig, huruvida
undervisningssättet är misstyckadt eller tukten för
slapp, utan att böra återlemna sitt konstitutorial,
såsom den der diskrediterat skolan. Hvarje dag
tillströmma lärare från alla kanter, för att taga kän-
nedom om skolan. Erfarna män framlägga oför-
täckt sina tvifvel t. ex. om möjligheten att på lämp-
ligt sätt sköta ett eller annat ämne, enligt detta
system och med denna tidsfördelning, — en fråga
som, i förbigående sagdt, nästan af hvarje lärare
blifvit framställd. Om jag nu inom mig bure den
öfvertygelsen, att genom felaktiga åtgärder i anord-
ningen väsentliga brister förefunnes, om jag gång
efter annan i direktionen framlagt dem, utan att
för mina åsigter vinna afseende, bör det verkligen
icke vara läraren tillåtet, att vare sig enskilt eller
offentligen, muntligen eller skriftligen, yttra sig der-
öfver. Här är ju icke derför sagdt, att läraren nöd-
vändigt har rätt; han kan ju helt och hållet miss-
taga sig; men hans rätt till fi diskussion öfver
dessa ämnen måtte vara obestridlig. Eller åläg-
ger honom hans kall att nödvändigt besjunga för-
tröffligheten och oöfverträffligheten af det närvarande
befi.tliga. Blind lydnad. och medvetet bedrägeri
vore således rätta kännetecknet på hans nit och tro-
het. Med seende ögon skall han ej se, och med
hörande öron får han ej höra. Mig synes, som
skulle det vara en särdeles orättfärdig styrelse, som
af mig begärde, att jag emot sanningen skulle till-
höra den. Au kämpa emot styrelsens åsigter, hvar
gång jag tror ett felaktigt beslut vara å bane, och
att redligt verkställa beslutet, sedan det en gång är
fattadt, i enlighet eller i strid med mina åsigter,
anser jag för min pligt. Men att i det offentliga
afstå från tankefrihet och yttranderätt, derför att
direktionen tänker helt annorlunda än jag, har al-
årig fallit mig in. En direktion, som står på san-
ningers grund och botten — och någon annan di-
rektion torde ej böra få finnas — begär intet bättre
än sanpingen. I annat fall skulle ju ock i en af
fäderneslandets heligaste angelägenheter ett mång-
årigt bedrägligt spel emellan direktionen med der
avtokratiska makten och den med ögontjenst och
bröd belåtne läraren kunna komma att gifva utsla-
get. Men för att icke hålla oss blott inom skolans
gebit, låtom oss se ett nytt exempel af konstituerad
tjenstemans behandling, på sätt som är föreslaget.
Vi hafva icke länge sedan sett ett försök i den
mest okristliga syftning, som i ett samhälle var
tänkbart. Frågan gällde neml., att man — natur-
ligtvis för sedernas renhet och förädling! — fann nyt-
tigt och godt att gifva en del af dem, för nvilkas
kristliga uppfostran och omvårdnad staten iklädt sig
ansvaret, till ett lystmäte åt liderlighet och djurisk
brånad. Man ville helt enkelt inrätta offentliga o-
tuktshus och såmedelst hånfullt trampa Guds bud
under fötterna, genom att hallstämpla en last så-
som nödvändig. Med äkta frihetssinne ville man,
efter andra länders exempel, plantera ett Bohon-
Upas-träd midt i hufvudstaden, för att låta kristen-
domen, eller hellre den s. k. civilisationen, lifnära
sig deraf. ÅAntagom nu, att en tillförordnad tjer-
steman i öfverståtbållareembetet uppträdt offentli-
gen emot de maktegandes försök. Naturligtvis var
han ovärdig sitt bröd såsom konstituerad; ty ban
predikade ju uppenbarligen uppror, om ej emot Ko-
nung och Ständer, dock emot öfverståthållare och
polis? Han diskrediterade tydligen en hög aukto-
ritet. Han var olämplig för de nya idternas ge-
nomdrifvande. Han kunde lätt förefalla någon bar-
barisk och plump. Antingen skall nu tjensteman-
nen få skyddas af lagen eller få vräkes af godtyc-
ket? Får ej hars åtgärd såsom skriftställare, lika
visst som hans förmans, endast efter tryckfrilvts-
ag pröfvas och dömas? Blefve prest, skollärare
och tillförordnade civila och militära embets- och
tjenstemän m. fl. genom ett bredvid tryckfrihetsla-
gen insatt egenmäktigt förmynderskap förhindrade
från tryckfrihetens tillgodonjutande, hvad bade man
väl dermed vunnit? Sanningen af hvarje sakför-
bållande skulle naturligtvis i samma mån tillstän-
gas från ljuset och rättfärdigbetens inträdesrätt i
statsskicket uppsåtligt förhindras, som det blefve
görligt att inom de särskilta verksamhetsområdena
nedtysta hvar och en, som vore i besittning af sak-
kännedomen och ifrade- för rättfärdigheten. Man
kunde då opåtaldt behandla rätt och sanning såsom
en månghöfdad orm, hvars ena och andra och tredje
och ända till sista hufvud borde afskäras, för att tå
god ordning, enligt begreppet om sin avtokratiska
makt. Träldomsbelätet skulle då under otaliga for-
mer, med minst 24 fasces framför sig i hvarje form,
diktatoriskt bjuda och befalla öfver andekraftex,och
småsinnet skulle hvarje stund på dagen få ett yp-
perligt tillfälle att qväsa all frisinnighet. I hvarje
land. finnes alltid någonstädes en god jordmån för
Siberiska framtidsplantor; böjelse för despotism fro-
das alldeles förträffligt bredvid trälsinnet. Hr prof.
antager såsom gifvet, att de särskilta auktoriteterna
skulle, hvarje efter -sin art, hafva legal makt och
myndighet att näpsa den under dem lydande tjen-
stemannen i och för hans skriftställareverksamhet,
äfven der han undgår juryns dom, och frågar, om
jag ej hört, att en lärare i Nya Elem.-skolan måst
begära afsked för en utgifven skandalös skrift. Till
bevis för sin sats har hr prof. icke framdragit ew
enda skäl eller faktum, som ådagalägger, att vare
sig den ena eller andra myndigheten här ens skug-
gan af en så beskeffad makt, som berättigar till nå-
got sådent, hvarom här är fråga. Beträffande åter
ryktet om en lärares förafskedande för en skandalös
skrift, har jag aldrig hört ett ord derom af trovär-
digt folk och måste betvifla sanningen deraf, så
länge jag i mina hrr direktörer får vörda upplysta
och samvetsgranna män. För en misslyckad roman
vräker man ej en lärare, som har sådana förtjenster
om skolan som den ifrågavarande. : Och för så vidt
skolans protokoller få anses ega något slags vitsord
bredvid lösa rykten, har f. d. rektor Almqvist, som
förmodligen åsyftas, icke på dylikt sätt blifvit be-
tackad för sin mångåriga redliga strid och möda
för skolans sak. 250 (Slutet följer.)
— t
BROTT OCH FATTIGDOM ).
C AF Å. LINDEBERG:
Sedan vi här gjort oss någorlunda bekant:
med stattinrättningarnas och de bättre klasser-
nas ålgöranden för att befordra och snart s-gdt
systematiskt utbilda fattigdomen, ör det tid ati
efterse hvad frukter dessa bemödanden burit,
hum man liynbata alt.:af da fattiga ckana hroötige