dem aista samhetsirinet och personligt oberoende.
Ibland ett folks majestätsrättigheter är dess i lag
grundade och betryggade yttranderätt en af de för-
nämsta. Tryckfrihetslagen i gällande kraft är en
regeringsform i stort för alla möjliga regeringsfor-
mer i smått. En sådan lag, om någon, måste ovil-
korligen vara allmän, utan något slags hänsigt till
person. Konungen får icke hafva den minsta skymt
af företrädesrätt till tryckfrihet framför den ringaste
enskilte. Kristendomen, som är vida mer än alla
throner i verlden och alla samhällsskick för dagen,
fordrar oeftergifligt, att samhället allt mer och mer
skall förklara och förfullkomliga sig till ett lefvande
uttryck af Guds inneboende anda, och förutsätter, i
följd deraf, såsom rättighet och skyldighet för hvarje
samhällsmedlem att, hvarhelst han är ställd, han
står såsom rätter målsman för rättfärdishet och san-
ning. För vinnande af detta ändamål erfordras för
hvar och en tillträde till ljuset, på det att så väl
ond som god gerning må utan anseende till person
kunna i ljuset framhafvas och bepröfvas. Denna
möjlighet för den menskliga gerningens eldprof och
sofrande är ett af vilkoren för kristendomens obe-
hindrade framgång. Vill man ett kris:ligt sam-
hällsskick, så måste man ock vilja ljuset i hvarje
vrå; vill man åter icke komma till ljuset, så bar
den högste af alla lagstiftare redan i förväg angif-
vit skälet dertill, npemligen att cerningarne äro
onda. Men nu är tryckfriheten ett af de verksam-
maste medel, som af en allvis Försyn är vordet gif-
vet fili rättfärdighetens befästande, sanningens fram-
hafvande och allmängörande och till ett starkt för-
eningsband emellan alla dem, som älska sanningen.
Allas båtnad är gemensamhet i arbetet för det go-
da, hvilken åstadkommes genom likstämmighet i
åsigter, medkänsla, erfarenhet och förhoppningar,
hvilken åter särdeles genom tryckfriheten möj!iggö-
res. Hvarje enskild menniskas rätt till tryckfrihe-
tens lagenliga bruk är detsamma som en del af
hennes rätt att genom sin insigt, sin erfarenhet, sin
dygd, sitt lidande, sin hela verksamhet, tillhöra det
hela såsom del, och såsom sådan tillgodonjuta det
helas kraft. Då för ett folks bestånd, d. v. s. för
dess fortgång till fullkomlighet, den offentliga tan-
kens utveckling till kraft, höghet och gudomlighet,
och samhällskänslans till renhet, godhet och sanning
äro af den allrastörsta vigt, måste ock den enskildes
tankefrihet och yttranderätt för samhället vara be-
liga ting, på hvilka ingen medelst godtycklighet får
bära fräck hand. Häraf den absoluta fordran, att
sanning och lögn må kunna uttalas under vilkor
af enahanda äfventyr för så väl den ene som den
andre.
Svenska folkets tryckfrihetslag är till sin anda
rent christlig deruti, att den, utan andra hinder än
de för alla gemensamma och inom lagen uttryckli-
gen beskrifna, medgifver hvars och ens rätt till or-
dets fria bruk, Förutseende .behofvet deraf, att i
ett protestantiskt christligt samfund pro!est inom
hvarje andlig eller verldslig verksamhetssfer måtte
lagligen kunna ske, har den garanterat hvarje svensk
medborgare en ganska vidsträckt yttranderätt, så att
under iakttagande af vissa vilkor hvarje ämne, som
kan komma under mensklig ompröfning, får i tryckt
skrift behandlas. Blefve det nu en möjlighet att
bortdemonstrera tryckfrihetslagens tillvaro för det
bestämda ändamålet att skydda hvars och ens rätt
till tankens och ordets sjelfständiga bruk; upphörde
tryckfrihetslagen att vara allas gemensamma tillhö-
righet eller att skydda medborgaren såsom medbor-
gare blott; kunde man än på ena hållet, än på an-
dra bortförklara tillämpningen af lagparagrafen och
dermed åtföljande rättighet; vore det än presten, än
skolläraren, än den tillförordnade tjenstemannen i
allmänhet, som ej finge tillgodonjuta den offentliga
yttranderätten - oqvald; kunde än den ene, än den
andre småtyrannen, som en annan Gessler; låta upp-
sätta hatten och göra veterligt, att blott man icke
stöter honom för hufvudet eller störer hans intres-
sen, man gerna fritt må yttra sig: då — man in-
vände hvad som heldst — är godtyckets, vå!dets och
lögnens rätt, i stället för sanningens, rättvisans och
frihetens lagstadgad; men för en rätt medaborgerlig
frihet är ingenting vigtigare, än att sanningen- må
kunna. framtränga från och till alla riktningar af
sambhällslifvet.. Under ordet sanning ville jag inbe-
gripa hvarje i folkets bjerta och förnuft antingen
såsom omedveten instinkt, dunkel aning, djup känsla
eller bestämd öfvertygelse inneboende sträfvan till
eller förmåga af godhet, förnuftighet och duglighet.
Att nu vilja införa godtycklighetsprinciper för en
stor del af samhällets mest bildade medlemmar, un-
der förevändning att den för dem mer än för andra
vore moraliskt nödvändig, skulle otvifvelaktigt kasta
samhället tillbaka flera årbundladen: Det låter visst
vackert, att sju högre någons ställning är inom in-
telligensens eller moralens område, ju större blir an-
svaret för åsidosättandet af just de skyldigheter, som
honom in specie åligga; men jag hemställer till
hvar och en, om icke denna sats skulle kuzna blifva
ganska vådlig, i den stund man frånkänner lagen
den rättigheten att afgöra, om skyldigheterna verk-
ligen äro åsidosatta, och uppdrager en sådan om-
pröfning åt det enskilda godtycket-hos -dem, -som
möjligtvis icke alltid stå nog högt inom intelligen
sens eller moralens område, för att kunna helt och
hållet frigöra sig från skefhet i åsigt och egenmäk-
tighet i bepröfvandet. Då herr professor Palmblad
finner kansler och prokansler hafva makt och myn-
dighet att tilltala en pligtförgälen ekademisk lära-
re, har hr prof. dermed icke styrkt, att något till-
tal skulle kunna ega rum för andra fel än sådana,
som lagen ansett innebära pligtförgätenhet. Äfven
i de Tall; der läraren i och för sin enskilda vandel
kan tilltalas, har fagen-uppdragit en bestämd gräns.
Den tillåter icke uppenbara laster, men ställer ho-
nöm ej till ansvar för det att han t. ex. enskildt
snusar eller tuggar eller röker, så osnyggt också
detta i.sig sjelft kan vara. Icke måtte det väl bero
af kanslerns eller prokanslerns nyck och enskilda
tycke, huruvida en akademisk lärare skall anses i
embetet eller inför lagen hafva felat? Eller hvar
fiones ett enda ord, som antyder, att någondera af
dessa högre embetsmän skulle, i stället för lagens
konstitutionernas, reglementenas, stadgarnas ord få
lägga sitt subjectiva tycke till grund, när frågan
gäller att pröfva hvad med pligtförgätenhet förstås.
Kansler eller prokansler kan ju icke å embetes väg-
nar ålägga .den akademiska läraren att. skrifva i
tidningarne, icke heller måtte någondera af dem
kunna förbjuda honom sådant. Att åter föreskrifva
honom huruledes han skall arbeta i ett fack, som
icke lyder under deras domvärjo, måtte väl icke
heller rimligen kunna yara deras sak. Jag förestäl-
ler mig, att läraren sysselsätter sig på lediga stun-
der med ett särskildt yrke; han t. ex. svarfvar,
snickrar, idkar jordbruk eller dylikt... Kan nu kan-
slern eller prokanslern, för den händelse, att lära-
ren begår stora misstag i detta-yrke, hvarigenom
han möjligen kan få hela svarfvare- och snickare-
gillet, ja sjelfva landtbruksakademien, till hufvudfi-
ender, förekalla den mindre skicklige handtverkaren
och förehålla honom hans oskicklighet att såsom lä-
rare vid akademien lemna arbeten, som .svarfvare-
skrået måste underkänna. Det är sannt, att det hör
till goda seder att lemna godt arbete, men skall väl
läraren ansvara för hvad snickaren felat? Hr prof.
Palmblad anser mag. Siljeström böra inför Nya Ele-
me mm - oo —-— - 8 M Mat
- MA m-
-e - eS PO VM - -
-—
er pve ee pe
NS DHA NS MmM Sm mm en
-
SS ÅF FI ET ARA Ae Ar