minne. — Wergeland lefver än! Ty de ideer och
sanningar, hvilka han uttalat under den korta mor-
gonstunden af sin tillvaro, de lefva och de skola
ständigt lefva så länge det gifves hjertan, hvilka
äga känsla för det rätta och det sanna. — Werge-
land lefver! Ty, har ej den fana, som af honom
så herrligt blifvit planterad och som bär till inskrift
Trosf ihet och Menniskorätt äfven åt Judarne
har den ej sedan den af döden plötsligt rycktes ur
Wergelands händer, af andra hans själsfränder åter
blifvit upprest? — Finna ej de eviga sanningar,
hvi ka Wergeland utialat, högsinte förfäktare i män,
sådane som Daa, Sörensen, m. fl.? — Och är det
ej Wergelands anda, som lifvar denna lilla hop,
hvilken sluter sig till dessa mensklighetens ädla ba-
nårförare. — Viljan tillhör menniskan, handlingen
försynen. — Och har du, förklarade. ande, lemnat
denna jordens skådeplats, innan det medgafs dig att
skörda frukten af ditt rika utsäde; så lefver du dock
i dina herriiga skapelser ett lif, som hvarken död
eller förgänglighet kan förinta. — Och i våra hjer-
tan, i tacksamme Israeliters bröst, der har du upp-
rest åt dig en evig minnesstod, på hvilken, med
outplånliga drag, äro inristade de orden: Werge-
land lefver än!
Våra heliga urkunder förmäla att Patriarken Ja-
cob en gång under en mödosam resa, på det ställe,
der Guds kärlek uppenbarat sig för bonom, upprests
en sten och uttalade dessa betydelsefulla ord: om
din kärlek äfven framdeles ledsagar mig, om du
gifver mig bröd till spis och kläder till skygd, om
jag i frid får vistas i min faders hus; då skall
denrna minnessten för mig vara et Herrans Tem-
pel — En märkvärdig öfverensstämme!se äger
rum emellan denna minnessten, hvilken Jacob då
för årtusenden tillbaka helgade åt kärlekens uppen-
barelse, och det Monument, som Israel nu reser åt
vår hädangångne älskade broder. — Ty äfven vi gå
nu, att under mödosam vandring genom lifvet, på
det ställe, öfver det jordiska stoft, i hvilket Guds
kärlek så skönt uppenbarade sig för oss, resa en
minnesvård och säga: om din kärleksfulla ande
äfven framdeles ledsagar oss, om vi erhålla bröd till 4
spis och kläder till skygd, utan att afund och hat!
utöfva ett obehörigt intrång på vår rätt till sjelfför- I
6
mm mm AS URTT
a ÄR (JVM
— AA a mA mm
sörjning, om det ändtligen medgifves oss att i frid
få lefva och andas i det sköna, älskade fadershem-
met; då, ja då må denna minesstod beteckna den
länge förtryckte sanningens slutliga seger; då må
detta monument vara ett altar i naturens stora tem-
Ipel, byggdt af kärlek, och der kärlek allena — ej
Ihatet — må hembära sitt offer! —
O, sköna tanke! Låtom oss ett ögonblick dröja
hos dig! — Är det ju så skönt, att tänka oss, så-
som älskande bröder, dyrka en och samme fader;
en hvar efter sitt begrepp, utan att skiljaktighet i
Guds dyrkan medför ett uteslutande från de heliga
lrättigheter, som tillkomma alla barnen i faders-
Ihemmet. — Ja, ett enda stort fadershus, i hvilket
en hvar får inträda och verka, som vill egna sinal:
Ikrafter åt Guds ära, Fäderneslandets väl och mensk-
Ilighetens gagn. — Och se, dimmorna vika undan,l
.menniskokärlekens sol strålar frem och skingrar dem,
Iden visar 0SS5, att äfven Nore i längden ej skalll,
.Jkunna motstå dess lifvande strålar. Öfver Werge-
lands graf räcke brodern åt brodern den försonande
handen; tacksamme Israeliter skola då vallfärda dit,
egna en tår åt den förevigades minne, bekransa hans
bild med eterneller och i salig kärlek utropa:
Hell ditt minne, Henrik Wergeland, dul.
outtröttlige kämpe för menniskorätt och
menniskovärde !
I Hr Afzelius yttrade: :
I Bland verldshändelserna, som skola utkräfva sig
lett rum uti häfderna, utveckla sig de flesta från en
Iringa och af mängden obemärkt begynnelse. Men
skola de nå en sådan betydelsefull och välsignelserik)
framtid, så måste i det ringa fröet inneboende ligga)
den lifskraft, som allena segrar öfver tid och fördo-
mar: neml. sanning och -menniskokärlek. Af sådan!
natur synes mig den högtid vara, som samlat oss il:
dag kring denna sköna minnesvård. j
Hvilken var då den tidshändelse, den handling :t
hvilkens minne denna högtidlighet är egnad att öf-
verlemna åt efterverlden? — Hvilken var den ädle
mannen, hvars varma hjerta fordom lifvade de an-
letsdrag, hvilka nu den kalla malmen, åt framtiden
skall förvara? — Jeg går att besvara båda dessa l!
frågor: !
J kännen, medborgare! det folk, som tacksamhe-:
ten sörjande samlat närmast kring denna minnes-!
vård. Spillror af ett i tidsstormen krossadt samhäl-!f
te, förföljde af årtusendens missöden, hafva desse för-,
skingrade lefvat i elände: d. ä. utan fädernesland. a
De bafva såsom främlingar bland folken måst tigga i
jord och vatten — och arbeta för sitt och de sinas S
bröd, ofta utan skygd af lag och menniskorätt. Och :
E
f
I
s
s
l
j
— hvilken häde!se mot Christendomens, den gudom-
liga Försoningslärans anda! de christne hafva hatet
dem, i sjelfva Försonarens namn. Fanatismens ande
har fästat hånet och föraktet vid sjelfva deras namn,
som dock i tidens morgon var äradt af Gud och
menniskor. Må jag då ohöljdt uttala det: Judar!
— Judar hafva rest minnesvården åt en Christen
man.
Vi föras af dessa bemärkningar tillbaka till mör-
ka, af fördomarna beherrskade tider, då äfven de
Christna folken i deras lagstiftning uteslöto de för-
skingrade af Israels hus från all menniskorätt. Demi,
förunnades ej att beträda deras jord eller söka derl,
en fristad. Kastades at ödets stormar ens en oskyl-
dig Jude, skeppsbruten på deras klippor, skulle han
jagas såsom rofdjuren öfver deras landamären.
Och ännu — fastän Guds ande märkligen rör sig
deröfver, är mörker på djupet. Äfven Norge —
vårt ädla brödrafolk, det frisinnade, rättskänsliga,
häfderna bära derom vittnesbörd, då det under en
stor och ädel! konungs beskydd fick, utan all infly-
telse af främmande magt, rätt att gifva sig sjelft en l
statsförfattning, uteslöt, utan tvifvel på grund af den
varsamhet det trodde en sådan öfvergångstid fordra, 1
1
6
dessa kring vida verlden förströdde främlingar från
all rätt att söka en tilflygt inom dess gränsor. Men
ljusets segertid, Guds rike är hardt när, och mån-
ga tiotal af år skola icke förflyta, då nationerna
skola tillerkänna de förströdde, rättigheten att åter
nämnas Guds Folk, det stora namn hvarmed de
ärades i tidernas begynnelse. Och då skola allalJ
Folk på jorden bära detta namn, och ingen trosbe-
kännelse mer skilja broder ifrån broder. Men att I
äfven Norge äger män, som lifvas af den sanna fri- I
hetens ider, och inse hvad 49:de seklets upplysning,
och Norrska folkets ära fordrar, kunna vi lära af
den Man, hvars namn i dag äras af ett stort folk S
med denna minnesvård — måhända den första ill
verlden, som Judar helgat en Christens minne. Att!I
förtjena en enda medmenniskas tacksamhet är ju
mycket — men att hafva förtjent ett helt, olyckligt
folks välsignelser, det är mer.
HENRIK WERGELAND — detta i Europeiska
bildningens annaler välkända namn — läses på min-S
I
I
FN mel
nesvården. Det var han, som med sitt försvar vid
Norges Storting uppträdde för de uteslutnes — Ju-
darnes rätt. I sanning en sällsam försvarare hade
2a farn;: i Hanrik Weroaland — feka hlatt med dål?