sarnas nivå, för att der qvarstanna.
camanert ev IOERADNOSERERS TN
4 — Vi meddela här de tal, som vid förevis-
nnzen af Wergelandsta monumentet sistl. fre-
dag hölls af br Lipmansson, lirare vid Mosai-
ska för amlingens skola, simt af hr prosten m.
m. Afzelius.
Hr Lipmansson yttrade:
Den 43 Juli 4845 var en sorgens dag. Genom
Nordanland gick ett sorgbud ut till frihetens vän-
ner: frihetskämparnes leder hade glesnat, en bland
dem, som ädlast och ifrigast trädt inom skrankorna för
menniskorätt och menniskovärde, var försvunnen ur
deras leder — fanns ej mer bland de lefvandes tal.
Djupt skakades hvarje menniskohjerta, i hvilket med-
känsla för menniskoslägtet och dess väl dväljes —
då det budskap doft återljöd i dess inre: Henrik
Wergeland är död, den för allt ädelt och skönt in-
spirerade skalden har gått till andarnes verld! Har
då åter den förrädiska döden afklippt ett ädelt men-
niskolif, just i det ögonblick då det tycktes utveckla
sig mest välsignelserikt och skönt! — så ljöd den
dystra klagan i alla de kretsar — och dessa voro ej
få — hvarest man med smärtfull själ saknade och
sörjde den ädle. — Slägt och vänner, skalder och
konstnärer, en hvar klagade så, om ock klagans ljud,
sorgens och saknadens uttryck, ej allestädes voro de
samma. Men se, bland Skandinaviens sörjande sö-
ner stodo der någre, hvilka väl ej läto sin sorg blif-
va hög!judd, men desto djupare kände förlustens
smärta. — Och denna sörjande hop, hvar finna vi
den väl? Förgäfves söka vi den bland det fram-
skridande liktåget eller vid den aflidnes graf, för-
gäfves bland Norges ishöljda berg — nej! icke der;
ty lagens iskalla bokstaf bar uttalat det, och uttalar
det änn, att Israeliterne, derföre att de, med upp-
offringar af det jordiska goda, hänga fast vid sin
Tro. som blef dem uppenbarad på Österlandets berg,
skola vara förvisade från det höga Nores bergstrak-
ter. — Men i Norges grannstater, i det herrliga
Danmark, i det fria Sverige, trädde judiska ynglin-
gar samman, de der från fjerran åsett och beundrat
Wergelands ädla sträfvan, och öfverenskommo att
föreviga Norrmannens minne, som blifvit dem kärt
— att resa en minnesvård på Wergelands stoft. Li-
kasinnade ynglingar och män sällade sig snart till
dem, judiska konstnärer lade hand vid verket, och
så uppstod detta monument, enkelt till sin form,
liksom Sanningen, för hvilken den ädie under sin
lefnad stred och verkade — men dock betydelsefullt,
liksom samma heliga sanning, till sin ide och sitt
ändamål. Och tillåten mig nu, mine herrar! att
med några ord närmare belysa denna minnesvårdens
betyde!se. Bvem som rest den, åt hvem och hvar-
före, — dessa frågor besvarar monumentet sjelft ge-
nom sina enkla ord och emblemer. — Men ännu
mera talar till oss monumentet i detta ögonblick,
då det för vårt inre framkallar Wergelands bild och
verksamhet. — Hören, hur det klagar, men på sam-
ma gång tröstar!
Det klagar, der det hvilar på stoftet:
Wergeland är ej mer!
Det tröstar, der det visar mot ofvan:
Wergeland lefver än!
Wergeland är ej mer!
Hvad hans anhörige och närmaste omgifning i
honom förlorat, derom har väl redan så mången
stilla tår, så mången djup suck ur beklämdt bröst
burit vittne; och de vittre män, som inför samtid
och efterverld tolka de herrligaste ider och sköna-
ste känslor i konstrikt sammanfogadt och bildrikt
språk, ej heller de hafva försummat att anslå moil-
toner på sin florhöljda lyra, hvars grundackord Wer-
geland är ej mer vemodsfullt ljöd ur sångens inre.
— Men hvad Juden förlorat i den outtröttlige käm-
pen för menniskorätt, det må han sjelf omtala, han,
som i klagan och hoppet får söka de enda tröste-
källor, som han dock så väl behöfver! — Det tillhör
Gudilof ej mer de sällsynta företeelserna, att krist-
ne — i ordets sanna mening — med ädelt mod trä-
da inom skrankorna för att tillkämpa judarne de dem
förnekade rättigheter. — Namn, sådana som Krug,
Oetwös, Streckfuss, Steinocker och sednast Werge-
land, stå som lysande stjernor på samvetsfribetens
himmel; och äfven vårt fädarnesland räknar med
heder bland sig dylika stridshjeltar. Och vid deras
uppträdande uppfylles Israelitens hjerta med en oviss,
förhoppningsfull förväntan, och han frågar: Månne
desse kämpars vapen äro af den allt genomträngan-
de sanningens kraft så skärpta, att de förmå bana
sig väg till bjertan, omgärdade af pantsar, hvilka
endast hat, afund och fördomar kunnat sammansmi-
da? — Skola menniskorna ändtligen komma till den
öfvertygelse, att de menskliga rättigheterna hafva
ett ädlare och äldre ursprung att åberopa, än de
borgerliga? — Skall verlden ändtligen bebjerta, att
Gud skapat menniskan till sin afbild och att skilj-
aktighet i religion ej bör kunna förvandla detta ädla,
fGudaborna tecken han bär på sin panna till ett
Xainsmärke? — Huru länge ännu skall den religion,
som förser kärlekens spira, och gom kallar sig en
dotter af den judiskå, styfmoderligt behandla dem
bland det gemensamma fäderneslandets söner, hvilka
ej vilja öfvorgifva den åldriga modren? Oszatt men-