ken med ifrig längtan motsett någonting och
sedan ej finner det svara emot för-ställningen.
Hon var nästan färdig att förebrå sig det före-
träde hon i inbillningen alltid varit böjd att
tillerkänna det land, der hon nu befann sig, jem-
fördt med det som hon lemnat. Jag ser och
hör ju ingenting bär, tänkte hon, som ej är lika
så godt och bra derhemma.
En vacker och liflig flicka, hvilken blifvit
presenterad för Elisibeth såsom en, den der
komme att på Obynäs ofta utgöra hennes sjll-
skap, och hvilken äfven hela aftonen gjort för-
sök att närma sig vår unga vän, hvars slutna
väsen dock syntes tillbakavisa hvarje förtrolig-
het, kom till den fönsterswyg, dit Elisabetb
hade dragit sig undan.
aFröken. Elisabeth, började hon, egller hel-
dre rätt och slitt Elis.be:h, ty jag vet ej hvar-
för vi flickor skola beböfva så der högtilligt
betitla hvarandra, har säkert ledsamt i vår lila
krets och tänker med saknad på sina vid Avras
romantiska stränder. qvarlemnade vänner? J.g
dömer åtminstone så efter milt eget hjertelsg,
ehuru jag, Gud ske lof, aldrig saknat och mist
något ännat än kator och hundar, men det
har gjort ondt nog det, minsann, när jg varit
rätt fistad vid de arma kräken.
Ett dystert leende drog öfver Elisabeths an-
lete. .
Den är verkligen att lyckönska, som icke
erfarit andra förluster, min fröken ,
Nej, nej, för himlens skull! jag heter Thor-
borg Hjelmerona2, i fall det halkat er ur min-
net, och ber som en grace att sippa höra det