för den kärlek jag läste i din smärt2, min dot-
ter, nu får jag kalla dig så — och för din öm-
het mat den gamla, äfven i hennes sista stun-
der. Mitt syndiga hjerta kände ibland afund
öfver den känsla jag såg honom hysa för dig,
men du förtjanade den och jag välsignar dig —
helsa dia mors — — —
Hon är här,, hviskade Elisabeth — får hon
komma in?,
Gumman nickade och räckte Wendela sin
hand med ett matt leende. — Dör jag icke
lycklig ? sade hon, omgifven af trogna, dyr-
bara vänner, och säker att inom några få ögon-
blick återfiana allt hvad jag högst har älskat
på jorden? Men — jag känner — min tunga
vill stelna — farväl — Gad löne eder godhet —
Hon återföll i en ny svimning, hvarutur hon
först på aftonen uppvaknade. Något ord kom
ej vidare öfver hennes läppar, och mot morgo-
nen somnade hon in för sista gången, lugnt och
stilla, utan att nigot kroppsligt lidande tycktes
sluta hennes lif. I
Genom detta dödsfall fördubblades Elisabeth:
smärta, dels emedan hon varit hjertligt fästad
vid den goda gumman, och dels emedan hon
alltjemt ville anklaga sig för hennes hastiga
bor:gång. Man kunade med möda öfvertyga
den unga flekan ait resultatet alltid blifvit!
detsamina — af hvem eller På hvad sätt den
sorgliga tidsingen blifvit den olyckliga modern
meddelad. I hennes yttre såg man dock ingen-
ting som tillkännagaf det djupa lidande hon er-
for. Lynnet var lika jemnt, pannan nästan lika;
klar och lugna som förut. Den enda skillnad
man tydligt märkte, var att hon gerna undvek!