DEE ME VA PO AA forntida episka verk vittna härom. De äro vanligen krigiska; men krig utgjorde då nära nog hela omfånget för det -politiska: var åtminstone dess mest i ögonen fallande yttring. Hvad innefattade vål Troj2s stormning och hela kriget som ledde dertill, hvilket slit Homer besjungit, hvad Jerusalems intagande, som fått sin skald i Tasso, annat än storartade skildringar af vissa utmärkta afdelningar inom det verldsstora politiska förhållandet mellan Europa och Asien, hvari det förra efter otaliga ansträngningar behöll segern och derigenom vann ett framsteg åt civilisationen? Amnet för Lusiaderna är också politiskt. För Niebe!ungenlied och alla våra Sagor likaså. Man bar med skäl anmärkt, att romankonster, sådan den nu utbildats, utgör den moderna epismen. IL k:som man kan indeli de menskliga förhållandena ji offentliga och enskilda; så hade cckså forntiden tvenne hufvudkolorner incm den episka konstep, nemligen den Heroista och Bukoliska (idyllen). Den förra besjöng hufvudsakligen kriget, den sednare herdelifvet. M-n dessa namn häntyda mera på framställningsformerna, än på sakens grund. Egentligen angick det å ena sidan det offentliga lifvet, å den andra det er.skilda, hvsd vi nu kalla familjelifvet, husligbeten, men som då öfverbufvud skildrades blott som bukolism: u!gjorde taflor af scener mellan herdar, herdinnor, deras boskap, deras lefnad i hemmet. Under andra n:mn är saken densamma nu: man har egentligen tvenne hufvudkolonner inom romwanernes verld: den sociala (eller politiska) romanen, svarande mot forntidens krigiska epos, eburu nu icke rörande endast krig, utan merendels ancra offentliga förhållanden, samt familjeromanen, svarande mot det idylliska (bukoliska, erotiska, elegiska o. s. Vv.) epos. I anseende till Lyrik cch Dramatik skulle man utan svårighet kunna utföra en likartad jemförelse emellan forntidens konst och den nuvarande. Antikens lyriska skalder besjöngo offentliga (politiska) ämnen lika mycket som nutidens göra det. Man behöfver blott påminna sig Tyrteus och Pindarus, för att erkänna, det politzken fordom gaf sångaren stoff lika väl som i vår tid, då Beranger, Herwegh m. fl. anslå politiska strängar. Inom dramernas verld gåaller samma anmärkning. Om genom det föregående romanens stora vigt, vid sidan af andra konstslag, inses, så bör man likväl besinna, att ett sidant arbete, för att röra det offentliga eller politiska lifvet, dock ej nödvändigt behöfver tillhöra den genre, som man, till följe af u förssättet, vanligen kallar tendens-stycken. En social roman kan var: rent berättande, likasom den kan vara öfvervägande reflexiv. Den har i sednare falle: tendenser; men man måste ihågkomma, att detia icke i sig sjelf utgör ett vilkor för den politiska eller sociala kompositionen, såsom sådan, att vara till. I det yngsta Sverige är det bland andie en skribent, hvilken man vant sig att anse som tendensförattare, eluru hon tillika visserligen är berättande. Vi mena Onkel Adam. Han bar inskränkt sig blott till några vissa sociala ämnens behandlande, och deruti utmärkt sig. Det är i synnerhet fatiigdomens förhållanden han belyser: orättvisorna mot fången och den hrottslige i allmänhet, samt framför allt frågan om deunes förbättring. Utom sferen af dessa vigtiga ämnen, har han i sina skrifter, t. ex. i Ett Namnv, på ett förtjenstfullt sätt äfven berört adelsfördomarne, utan att neka adliga individer värde, då de hafva eit sådant. Sednast har ban i Penningar och Arbetex gifvit en i många fall rörande skildring sf den nödställde arbetarens Lf, men också af det goda arbetets välsiguelser, likasom å andra sidan af den rikes olyckor, och de bedrägerier, som personer understundom tillåta sig :ör alt vinna penningsr. Berättelsens uppslag är ganska vackert. Man ser en fattig komminister Winers ire älskvärda barn, en son och tvenne dö trar, samlade på en kyrkogård, der sonen Berndt, som skall resa till Ostindien, tar afsked ef sna systrar Augusta och S:efanie. Händelserna hvälfva sig sedan ull en stor del omkring dessa syskon (hvaribland den ena, Stefanie, blir rik, men föga lycklig); dock tillkomma ett stort antal andra personneager, så:om patron Fänger, bedräglig spekulant, bans redlige bokhållare Trygg, familjen Glans o. s. v. I Ostindien gör Berndt bekantskap med sin rika onkel och hanssköra dotter Betty. Imedlertid hade Berndt i fäderneslandet lemnat efter sig en älskad vän, Anna: en ung och väck flicka. Då han blir så länge borta, gifter bon sig med bokhbållaren Trygg, och berät elsen om deras lefnad utgör en rörande episod i det ö:riga. Då patron Fänger gör en bedräglg konkurs och vill begagna Trygg till affirens utförande, skiljer sig denne, full af barm, ifrån sin busbonde, och, thuru efter denna katastrof satt på bar backe, förskaffar hen sig, jemte Anna, med redligt och träget arbete, sitt drgliga bröd. Hen slår sig på ait hålla skola och lyckas bäruti utmärkt väl. Det hufvudsakliga i bokens tendens visar sig likväl mot slutet, då Berndt Willoer återkommer till fäderneslandet och såsom en svåra )ik egendomsherre börjar utföra filantropiska planer och gör det i stor skala. ;Han utdelar jord åt torparne, ända tull stora sträckor, som de få för intet, blott de arbetzn. Kringboende herrskaper skratta ål hans företag; men Berndt har likväl i sin goda syster Augusta och hennes man, Gustaf He!lmer, ett par trogna vänner, som förstå honom och veta uppskatta hans rena menniskokärlek. Berndt Willner och gubben Trygg hänfördes i de flesta fall af gemensamma ideer. Deras åsigter,, heter det, utgingo från nödvändigheten att anvisa hvarie menniska arbete inom den