DEE ME VA PO AA
forntida episka verk vittna härom. De äro van-
ligen krigiska; men krig utgjorde då nära nog
hela omfånget för det -politiska: var åtminstone
dess mest i ögonen fallande yttring. Hvad in-
nefattade vål Troj2s stormning och hela kriget
som ledde dertill, hvilket slit Homer besjun-
git, hvad Jerusalems intagande, som fått sin
skald i Tasso, annat än storartade skildringar
af vissa utmärkta afdelningar inom det verlds-
stora politiska förhållandet mellan Europa och
Asien, hvari det förra efter otaliga ansträng-
ningar behöll segern och derigenom vann ett
framsteg åt civilisationen? Amnet för Lusia-
derna är också politiskt. För Niebe!ungenlied
och alla våra Sagor likaså. Man bar med skäl
anmärkt, att romankonster, sådan den nu ut-
bildats, utgör den moderna epismen. IL k:som
man kan indeli de menskliga förhållandena ji
offentliga och enskilda; så hade cckså forntiden
tvenne hufvudkolorner incm den episka kon-
step, nemligen den Heroista och Bukoliska
(idyllen). Den förra besjöng hufvudsakligen
kriget, den sednare herdelifvet. M-n dessa
namn häntyda mera på framställningsformerna,
än på sakens grund. Egentligen angick det å
ena sidan det offentliga lifvet, å den andra det
er.skilda, hvsd vi nu kalla familjelifvet, huslig-
beten, men som då öfverbufvud skildrades blott
som bukolism: u!gjorde taflor af scener mellan
herdar, herdinnor, deras boskap, deras lefnad i
hemmet. Under andra n:mn är saken den-
samma nu: man har egentligen tvenne hufvud-
kolonner inom romwanernes verld: den sociala
(eller politiska) romanen, svarande mot fornti-
dens krigiska epos, eburu nu icke rörande en-
dast krig, utan merendels ancra offentliga för-
hållanden, samt familjeromanen, svarande mot
det idylliska (bukoliska, erotiska, elegiska o.
s. Vv.) epos.
I anseende till Lyrik cch Dramatik skulle
man utan svårighet kunna utföra en likartad
jemförelse emellan forntidens konst och den
nuvarande. Antikens lyriska skalder besjöngo
offentliga (politiska) ämnen lika mycket som
nutidens göra det. Man behöfver blott påminna
sig Tyrteus och Pindarus, för att erkänna, det
politzken fordom gaf sångaren stoff lika väl som
i vår tid, då Beranger, Herwegh m. fl. anslå
politiska strängar. Inom dramernas verld gåaller
samma anmärkning.
Om genom det föregående romanens stora
vigt, vid sidan af andra konstslag, inses, så bör
man likväl besinna, att ett sidant arbete, för
att röra det offentliga eller politiska lifvet, dock
ej nödvändigt behöfver tillhöra den genre, som
man, till följe af u förssättet, vanligen kallar
tendens-stycken. En social roman kan var:
rent berättande, likasom den kan vara öfver-
vägande reflexiv. Den har i sednare falle:
tendenser; men man måste ihågkomma, att
detia icke i sig sjelf utgör ett vilkor för den
politiska eller sociala kompositionen, såsom så-
dan, att vara till.
I det yngsta Sverige är det bland andie en
skribent, hvilken man vant sig att anse som
tendensförattare, eluru hon tillika visserligen
är berättande. Vi mena Onkel Adam. Han bar
inskränkt sig blott till några vissa sociala ämnens
behandlande, och deruti utmärkt sig. Det är i
synnerhet fatiigdomens förhållanden han bely-
ser: orättvisorna mot fången och den hrottslige
i allmänhet, samt framför allt frågan om deunes
förbättring. Utom sferen af dessa vigtiga äm-
nen, har han i sina skrifter, t. ex. i Ett Namnv,
på ett förtjenstfullt sätt äfven berört adelsför-
domarne, utan att neka adliga individer värde,
då de hafva eit sådant. Sednast har ban i
Penningar och Arbetex gifvit en i många fall
rörande skildring sf den nödställde arbetarens
Lf, men också af det goda arbetets välsiguel-
ser, likasom å andra sidan af den rikes olyckor,
och de bedrägerier, som personer understundom
tillåta sig :ör alt vinna penningsr. Berättelsens
uppslag är ganska vackert. Man ser en fattig
komminister Winers ire älskvärda barn, en
son och tvenne dö trar, samlade på en kyrko-
gård, der sonen Berndt, som skall resa till
Ostindien, tar afsked ef sna systrar Augusta
och S:efanie. Händelserna hvälfva sig sedan
ull en stor del omkring dessa syskon (hvar-
ibland den ena, Stefanie, blir rik, men föga
lycklig); dock tillkomma ett stort antal andra
personneager, så:om patron Fänger, bedräglig
spekulant, bans redlige bokhållare Trygg, fa-
miljen Glans o. s. v. I Ostindien gör Berndt
bekantskap med sin rika onkel och hanssköra
dotter Betty.
Imedlertid hade Berndt i fäderneslandet lem-
nat efter sig en älskad vän, Anna: en ung och
väck flicka. Då han blir så länge borta, gifter
bon sig med bokhbållaren Trygg, och berät el-
sen om deras lefnad utgör en rörande episod i
det ö:riga. Då patron Fänger gör en bedräglg
konkurs och vill begagna Trygg till affirens
utförande, skiljer sig denne, full af barm, ifrån
sin busbonde, och, thuru efter denna katastrof
satt på bar backe, förskaffar hen sig, jemte
Anna, med redligt och träget arbete, sitt drg-
liga bröd. Hen slår sig på ait hålla skola och
lyckas bäruti utmärkt väl. Det hufvudsakliga
i bokens tendens visar sig likväl mot slutet,
då Berndt Willoer återkommer till fädernes-
landet och såsom en svåra )ik egendomsherre
börjar utföra filantropiska planer och gör det i
stor skala. ;Han utdelar jord åt torparne, ända
tull stora sträckor, som de få för intet, blott de
arbetzn. Kringboende herrskaper skratta ål
hans företag; men Berndt har likväl i sin goda
syster Augusta och hennes man, Gustaf He!l-
mer, ett par trogna vänner, som förstå honom
och veta uppskatta hans rena menniskokärlek.
Berndt Willner och gubben Trygg hänfördes i
de flesta fall af gemensamma ideer. Deras
åsigter,, heter det, utgingo från nödvändigheten
att anvisa hvarie menniska arbete inom den