ga tullar. Men allt hvad fakta och sanning angår, synes ovilkorligt vara utsatt för det missödet, att förvridas af så lättsinnige och samvetslöse skribenter, som storljugarne i Tiden, Söndagsbladet och Minerva. FE — Denna krukan är bestämdt ett tusen år gammal, säger den treflige antiqvarien Bautastenius uti br Blanches pjes Sverige 1846 och 1946. Så kunde man äfven utropa: Den namnkunnige Gert Westfaler eller den stortalende barbeer bar bestämdt flyttat ur Ho:bergs Danska Skueplads in i Svenska Mincrva och språkar nu der soma bäst om representationsfrågan bestämdt lika klokt, som i den bekanta komedien. Mäster Gert tycker icke om samfålda val, hvilka han anser för toma spegelfäkterier, och sedan han rågra da: gar från denna synpunkt betrskt:t Regeringens ställning till representationsfrågan, både tram och bak, utan att komma längre, har han nyligen i de två sista numrorna ryckt än närmare på sakenn, och kommit t.l den skarpsinniga upptäckten, att en representationsreform med samfålda val endast kan blifva för barnabarnsbarn, men att problemet i stället måste lösas genom alternativer. A!ternativerna måste fram,, är mäster Gerts text för dagen. Härom ett stycke af hans trefliga konversation: Att rent af förklara nationen, att reformen må falla och samhället gå en allmän upplösning, en fortskyndande katastrof till möte, heldre än att man vill uppoffra de toma spegelfäkterierna med de samfälda valen; — dertill, hoppas vi dock, att när alternativerna bli framställda så klart, att ingen undflykt gifves, hvarken egoismen är nog stark eller modet nog stort hos de flesta anhängarne af den samfälda valprincipen. Men alternativerna måste framställas, nationen måste se, på hvilkendera sidan skulden är. Nationen måste erfara, hvilka som äro ansvarige i fall reformen göres om intet och landet störtas i en namnlös olycka, på det att, när räkenskapsdagen inträffar, ansvaret må blifva utkräfdt hos de skyldige och ej af de oskyldige. Så långt är det ock kommet, att det nu ej kan undvikas, att alternativen måste fram. Att hafva bragt saken derhän, är åtminstone cen förtjenst som tillhör representations-kommitten, hvars Betänkande och Förslag Regeringen icke kan underlåta att till Ständerna framlemna, — — — — — — — Med representations-kommitteens projekt kan man i sjelfva verket ock anse förslagsmakeriet för de samfälda valen nu hafva uttömt hela sitt möjliga förråd; och efter 48 år, som projektmakeriet i denna väg varit afvelsamt utan att kunna framalstra någon duglig frukt, är det ock icke för bittida. Alla nya förslag efter den samfällda val-principen, som hädanefter möjligen skulle framgifvas, kunna ej blifva annat än obetydliga förändringar utaf dem, som re-! dan fallit, och de måste stupa lika som dessa. Hvarken kan penningen gifva någon rättsgrund för behörigheten att välja, och lika litet egenskapen att gå på två fötter; och huru man än må kombinera dessa tvänne elementer, och låta dem inskränka hvarandra, antingen såsom kommitteen eller som reformvännerna, eller som hrr Anckarsvärd och Richert, eller efter någon annan modifikation, så kan omöjligen derutaf tillkonstlas något, som utgår ifrån och hvilar på rättsgrund, långt mindre kan man derifrån komma till ett resultat, som motsvarar nationens och det allmännas behof af reformen. Vi kunna således tryggt antaga för bevisadt, hvad vi ofvanföre yttrat: all något annat alternatif ej gifves, än at antingen måste sjelfva 1eformen nu alldeles lemnas å sido och uppoffras, eller ock spegelfäkterierna med de samfälda vaien upphöra:l i hvilket fall naturligtvis en annan princip måste uppsökas, — en princip, som förmår leda til enl snart verkställbar men tillika fullt ända-) målsenlig reform. Och en sådan princip är klassvalsgrundsatsen, rätt fattad och utförd. Vill läsaren nu veta sättet huru en ändamålsenlig reform skall tillvägabringas, så är mäster Gert icke heller i det hänseendet rådlös. Han framställer nemligen först den stora och sinnrika ssigten, att det förslag är ändamålsenligt, som uppfyller det allmännas behof och fordringar,; och derefter kommer han till sjelfsa hufvudknuten hurudan reformen bör vara, nemligen: 1:0 att icke blott de materiella utan äfven de högre moraliska och politiska intressena (samt deribland äfven de direkt orepresenterade, fattigare klassernas rätt och bästa) försäkras om intelligenta och nitfulla målsmän och vårdare i representationen; 9:0 att, till förebyggande af en temporär majoritets despotism öfver de intressen som befinna sig i minoriteten, att, till försäkrande af ett moget och passionsfritt afgörande af ärenderna, och ändtligen till afböjande af vådliga conflikter emellan folkombud och regering, ett ärligt tvåkammarsystem införes i representationen; 5:0o att insigtsfulla och med specialkunskaper i hvarje gren af ärenderna utrustade representanter kunna påräknas, så att regeringen 7? alla ämnen må kunna erhålla på full sakkännedom grundade upplysningar och råd, controllen öfver dess åtgärder ej blifva endast ett sken, och allmänna tänkesättet genom representationens diskussioner erhålla en allt högre och högre utbildning i vett, sans och kunskaper; 4:0 att representationen genom öfverlägsna insigter och ett sansadt tillvägagående, samt derutaf härflytande aktning och anseende så inom som utom landet, må kunna, såsom en verklig organ för nationalviljan gifva stöd och styrka åt regeringen; och äntligen 5:0 att representationen erhåller en sådan organisation och sammansättning, att förhållandet emellan statsmakterne må blifva moraliskt och icke blott juridiskt, Ah. e. må blifva hvilande på förtroende och innerlig, harmonisk samverkan, samt förmedlas genom offentligen förd, muntlig discussion; hvilket just är den ursprungliga bemärkelsen af ordet Parliamenum (samtal), hvarföre ett sådant statsskick äfven fått naranet Parlamentlariskt. Alla dessa fem vilkor och fordringar, oeftergifliga vid en representationsförändring så vidt denna skall motsvara ändamålet och blifva en verklig reform, tro vi genom ett klokt klassvalsförslag med fria va utom klasserna kunna med säkerhet uppfyllas, för hvilket påstående vi äfven i sinom tid skola lemna bevisen. Men deremot äro vi efter mångårigt begrundande lika fast öfvertygade, att de nämnde fem grundvilkoren omöjligen med samfälda val, åtminstone i närvarande tid, stå att uppnå. Blir icke läsaren härigenom underkunnig om husudant förslaget bör vara, så är det åtmin