då hen visste att den uppsteg till Skaparens thron, gemer samt med hans, som hennes hjerta höll kär, och din hög sinnrde flickan tackade Gud som utsedt äfven honom ti det bedrande kallet att segra eller dö för sitt land och sin kun På aftonen samma dag lät den unga Pahlendorff ar bålla om tillåtelse att få göra sin afskedsuppvaktning, emt dan den kommendering han tillhörde skulle 2fgå reda följande morgon. Låt honom komma, mina goda föräldrar! bad Elis: beih. Jag kan försäkra er, att min sinnesstämning ick derigenom skall sjunka fån det höga allvar, hvartill ja länge, och i dag förnämligast, känt mig lyftad. Ynglingen blef emottagen, men syntes så sorgsen Oc nedslagen, att de alla plågades deraf. Mammapn, hviskade slutligen Elisabeth i moderns örg du får ej neka mig att tala några enskilda ord till Axe Han lider, är modfald och hopplös — jag vill ej skiljas vi honom på detta sitt, men ber dig ej tro att din dotte skall begå en obetänksamhet. Modern nickade med bifall och förtroende till dess ord, och då baronen om en stuad aflig:nade sig, steg ho upp och följde honom. Elisabeth närmade sig genast till ynglingen, som dyste och stum endast satt försjunken i sina egna tankar, me såg upp med en hastig och förvirrad blick, då hon sakt lade sin band på bans skuldra. Axel, började hon med lindrigt sväfvande stämme pvill du höra ett ord från din förra feksysters mun ? Tala, tala, Elisabetbl svarade han, mödosamt bekäm pande sin rörelse; jag begär och behöfver det, ty jag ä underlig till sinnes. . Nå väll men du måste då följa mig med uppmärksam bet. Vi bafva båda hitintills varit glada, sorglösa barn men för dig, liksom för mig, börjar från denna dag ett an nat lif, och — vi känna i detta ögonblick hvad vi föru knappast dunkelt anat, att vi äro mer för hvarandra äl bror och syster. Nej, var stilla Axel, jag har ännu me alt tillägga Ännu äro vi dock allt för unga, alt igenor förhastade löften binda os:, ty eburu vi troligen bida är lika öfvertygade om bs:ständighe:en af våra könslor, kunni vi likväl bedraga oss derpi, och om endera skulle inse de eller ändra sig, bör han kunna handla fritt, uten minst: tvång, derefter. Förstår du mig?a Nej, Biisabeib! ty erfor du verkligen det samma som jag i denna stupd, vid tanken på vår kanske eviga skiljsmessa, skulle äfven dina ord lyda annorlunda,,