då hen visste att den uppsteg till Skaparens thron, gemer
samt med hans, som hennes hjerta höll kär, och din hög
sinnrde flickan tackade Gud som utsedt äfven honom ti
det bedrande kallet att segra eller dö för sitt land och sin kun
På aftonen samma dag lät den unga Pahlendorff ar
bålla om tillåtelse att få göra sin afskedsuppvaktning, emt
dan den kommendering han tillhörde skulle 2fgå reda
följande morgon.
Låt honom komma, mina goda föräldrar! bad Elis:
beih. Jag kan försäkra er, att min sinnesstämning ick
derigenom skall sjunka fån det höga allvar, hvartill ja
länge, och i dag förnämligast, känt mig lyftad.
Ynglingen blef emottagen, men syntes så sorgsen Oc
nedslagen, att de alla plågades deraf.
Mammapn, hviskade slutligen Elisabeth i moderns örg
du får ej neka mig att tala några enskilda ord till Axe
Han lider, är modfald och hopplös — jag vill ej skiljas vi
honom på detta sitt, men ber dig ej tro att din dotte
skall begå en obetänksamhet.
Modern nickade med bifall och förtroende till dess
ord, och då baronen om en stuad aflig:nade sig, steg ho
upp och följde honom.
Elisabeth närmade sig genast till ynglingen, som dyste
och stum endast satt försjunken i sina egna tankar, me
såg upp med en hastig och förvirrad blick, då hon sakt
lade sin band på bans skuldra.
Axel, började hon med lindrigt sväfvande stämme
pvill du höra ett ord från din förra feksysters mun ?
Tala, tala, Elisabetbl svarade han, mödosamt bekäm
pande sin rörelse; jag begär och behöfver det, ty jag ä
underlig till sinnes. .
Nå väll men du måste då följa mig med uppmärksam
bet. Vi bafva båda hitintills varit glada, sorglösa barn
men för dig, liksom för mig, börjar från denna dag ett an
nat lif, och — vi känna i detta ögonblick hvad vi föru
knappast dunkelt anat, att vi äro mer för hvarandra äl
bror och syster. Nej, var stilla Axel, jag har ännu me
alt tillägga Ännu äro vi dock allt för unga, alt igenor
förhastade löften binda os:, ty eburu vi troligen bida är
lika öfvertygade om bs:ständighe:en af våra könslor, kunni
vi likväl bedraga oss derpi, och om endera skulle inse de
eller ändra sig, bör han kunna handla fritt, uten minst:
tvång, derefter. Förstår du mig?a
Nej, Biisabeib! ty erfor du verkligen det samma som
jag i denna stupd, vid tanken på vår kanske eviga skiljs-
messa, skulle äfven dina ord lyda annorlunda,,