er sista rymning. Hoppades ni ej skulle låt taga er igen. Ni skickade ej efter skjortan. aJag behöfde den inten, svarade Jack. Mer hvilka äro de der herrarne der borta? Era vänner,, sade Figg. Ha kommit att se er. Det är sir James Thornhill, herr Hogarth och herr Gay. De skicka er vänliga helsningar. Försäkra dem om min innerliga tacksamhetn, yttrade Jack och hviftade med handen åt de på afstånd befintliga personerna, hvilka alla med samma bjerilighet besvarade hans helsning. Nu farväl, herr Figg. Inom några minuter är allt förbi.x Figg vände sig bort, för att dölja tårarna, som störlads ur hans ögon — ty den kraftfulle fäktmästaren förenade med en mans mod en qvinnas känslighet, Och processionen satte sig åter i gång. TRETTIONDEANDRA KAPITLET. SISTA UPPTRÄDET. Man var nu kommen till Tyburn. Öfver den otaliga massan af menniskohufvuden syntes ett svart, vederstyggligt föremål — det var galgen. Jack, som hade ryggen vänd åt den sidan, kunde sjelf ingenting se; men af hopens medlidsamma utrop förstod han, att man var framme. Denna omständighet hade ingen annan verkan på hans utseende och förhållande, än att han nu sökte vända sina tankar från de omgifvande föremålen och rigta sin uppmärksamhet uteslutande på de böner, som fångpresten fortfor att upprepa.