er sista rymning. Hoppades ni ej skulle låt
taga er igen. Ni skickade ej efter skjortan.
aJag behöfde den inten, svarade Jack. Mer
hvilka äro de der herrarne der borta?
Era vänner,, sade Figg. Ha kommit att
se er. Det är sir James Thornhill, herr Ho-
garth och herr Gay. De skicka er vänliga hels-
ningar.
Försäkra dem om min innerliga tacksamhetn,
yttrade Jack och hviftade med handen åt de
på afstånd befintliga personerna, hvilka alla
med samma bjerilighet besvarade hans helsning.
Nu farväl, herr Figg. Inom några minuter är
allt förbi.x
Figg vände sig bort, för att dölja tårarna,
som störlads ur hans ögon — ty den kraft-
fulle fäktmästaren förenade med en mans mod
en qvinnas känslighet, Och processionen satte
sig åter i gång.
TRETTIONDEANDRA KAPITLET.
SISTA UPPTRÄDET.
Man var nu kommen till Tyburn. Öfver den
otaliga massan af menniskohufvuden syntes ett
svart, vederstyggligt föremål — det var galgen.
Jack, som hade ryggen vänd åt den sidan, kun-
de sjelf ingenting se; men af hopens medlid-
samma utrop förstod han, att man var framme.
Denna omständighet hade ingen annan verkan
på hans utseende och förhållande, än att han
nu sökte vända sina tankar från de omgifvande
föremålen och rigta sin uppmärksamhet ute-
slutande på de böner, som fångpresten fortfor
att upprepa.