maskars skadeförsök. Hvad angick jordens träd ning, ansåg han den vara alldgies enödig och skad lig. På sin lerjord, då den varvi tur att trädas (cir kulationsbruk är nemligen i England allmänt an taget) sådde han vicker, och på sandjord råg samt råg och vicker. För att rensa bort sädesstub ben efter skörden, begagnade han ett redskap, son han kallade the twoedged Skimp, hvilket har högligen rekommenderade såsom en föga kostsam men förträflig ny uppfinning. Hr Woodward om: talade sedan hvad han ansåg vara tjenligaste sättei att bryta upp sämre betesmarker och göra dem odlingsbara; och han slutade med ett mycket upplysande tal, om nödvändigheten att återgifva till jorden hvad man genom skördarne beröfvat henne. samt uttryckte sitt fullkomliga gillande af den opinion, som flera engelska författare i landthushållningen uttryckt, att jordbruket, om det riktigt skötes, med tillräckligt kapital och skicklighet, skulle blifva fulit ut så gifvande, som jernvägar och vanliga hande!sgrenar. Han hade sin jord på långvarigt arrende; men äfven om han icke hade det, utan kunds på kort tid uppsägas, så skulle det icke mycket afsträcka honom från att på sagde sätt förbättra densamma, emedan de rikare hveteskördar, som jorden derigenom gaf, genast rikligen ersatte kostnaderna. Han ansåg korta arrenden icke vara vådliga, blott att man stadgade en rätt till ersättning för ezendomens förbättring, liksom engelska lagen redan tillerkänner landtbo (tenant). Antingen sådan ersättning utbetalas af jordegaren eller af den inflyttande iandtboen, ansåg han icke vara af stor vigt. Slutligen uppmanade han hr Mechi attlemna underrätteis2 om dennes landtbruk i Essex. Hr Mecki antog uppmaningen. Hans erfarenhet bestyrkte så nära hvad hr Woodward yttrat, att han blott behöfde nämna att han odlade sädesväxter och roteller skidfrukter vexelvis, bemödande sig att så mycket möjligt vore kunna alternerande så hvete. Han hade ursprungligen underdikat sin jord, men endast omkring 2 fot åtta tum djupt medelst afloppsrännor och sten, med betydlig kostnad; men sedan han haft lyckan meddela sig med hr Parkes, hade han funnit sitt misstag och underdikade den mycket djupare, samt med afloppsrännor -utan stensättning, för !;:del af förra kostnaden. Han arrenderade derpå en angränsande jordsträcka, och oaktadt han blott hade den på 7 år, underdikade han den något öfver 5 fot djupt med omkring 4 tums afloppsrännor, hvilket kostade honom omkring 2 pund steri. per acre. Han kunde ej förmå sig, alt afrända sig sjelf fördelen af underdikning. Den första hveteskörden ersatte honom hela kostnaden. Resultatet af hans förbättringar vid Tiptree hade varit, att han fått dubbelt större skördar af samma jord och lika arbete. En del af jorden var förut ett kärr, som ej gaf 5 shilling sterling per acre. Han hade borttagit omkring 8000 sy. alnars jordvallar och hägnader. Om man betraktade arealinnehållet af hela det förenade riket, fanns der säkert omkring 590,000 eng. mils hägnader, som voro alldeles onödiga, men med sitt virke m. m. borttog mycken föda och mycket arbete. Han ansåg jordbruket i landet stå långt efter, i jemnförelse med manufakturerna. Dess mekaniska hjelpmedel voro ännu grofva, kostsamma och ofördelaktiga. Byggnaderna på farmerna voro dåliga, icke ställde centralt och derigenom vållande årliga förluster af många millioner, emedan då hvarje ton (Z,, sv. skeppund) af produkt eller gödsel kostar öfverhufvud i transport 6 pence per 2500 till 3000 alnar, utgör byggnadernas belägenhet en icke obetydlig omständighet. Bruket af vagnar ansåg han ganska illa beräknadt; ty det är klart, att en lätt, låg, långkärra på två hjul, som har lika stor rymd som en vagn, men blott kostar hälften så mycket, var ett vida fördelaktigare transportmedel. I afseende på utsädets myckenhet, hade hans erfarenhet varit, att tunn såning, under alla åren han idkat jordbruk, varit fördelaktigast; det vill säga, han hade räknat ifrån 4 till 5 pecks(spanmålsmått, nära 2 sv. kappar) hvete och 6 till 7 pecks korn och hafre per acre. De bästa landtbrukare i hans ort hade nu antagit samma bruk. Det var af stor vigt, att sanningen af denna sats utreddes, emedan om den kan allmänt antagas, vore behofvet af utländsk införsel snart afhjelpt. Han sökte bevisa sitt påstående, medelst en beräkning af hvad hvete-axen vanligen gifva och sade, att tunn sådd fördröjde mognaden några dagar och att jordens stadiggörande medelst tryckning, förekom mask och sniglar. Afven salt hade han funnit hafva sistnämnde verkan. Han saltade all sin hvetejord, efter en beräkning af omkring 4 till 8 bushels per acre, och tänkte tili och med föröka denna proportion. Han kände en herreman i Northamptonshire, som aldrig fått några hveteskördar att tala om, förr än han började begagna salt. Han sjelf brukade att salta gödseln i gödselkistorna. Han hade funnit att det mildrade den; troligen emedan det fästade ammoniaken. Det är ett märkligt faktum, sade han, att då salt bibehåller alla animala substanser, så upplöser det tvärtom ganska hastigt de vegetabiliska. Saltet är ett alkali, som fås för godt köp: det kostar i England endast 20 å 30 skilling sterling per ton, då andra alkalier kosta 6 till 8 gånger mera. Han rekommenderade mycket bruket af bengödning, med eller utan syror, för rotväxter och grönfoder. Benen, sade han, som bildas i den boskap, hvilken utfodras på våra gårdar, kostar oss säkert omkring 3 pence per skålpund eller 45 pund sterl. per ton. Om man således kan godtgöra detta, genom benmjöls användande till gödning, efter 7 pund sterl. per ton, så var det ju en stor fördel att dertill begagna benen. Han ansåg den brukliga bortslösningen af de fiytande delarne af gödseln, i de flesta encvelska laduvårdar. såsom en stor national-förlust: