maskars skadeförsök. Hvad angick jordens träd
ning, ansåg han den vara alldgies enödig och skad
lig. På sin lerjord, då den varvi tur att trädas (cir
kulationsbruk är nemligen i England allmänt an
taget) sådde han vicker, och på sandjord råg
samt råg och vicker. För att rensa bort sädesstub
ben efter skörden, begagnade han ett redskap, son
han kallade the twoedged Skimp, hvilket har
högligen rekommenderade såsom en föga kostsam
men förträflig ny uppfinning. Hr Woodward om:
talade sedan hvad han ansåg vara tjenligaste sättei
att bryta upp sämre betesmarker och göra dem od-
lingsbara; och han slutade med ett mycket upply-
sande tal, om nödvändigheten att återgifva till jor-
den hvad man genom skördarne beröfvat henne.
samt uttryckte sitt fullkomliga gillande af den opi-
nion, som flera engelska författare i landthushåll-
ningen uttryckt, att jordbruket, om det riktigt skö-
tes, med tillräckligt kapital och skicklighet, skulle
blifva fulit ut så gifvande, som jernvägar och van-
liga hande!sgrenar. Han hade sin jord på långva-
rigt arrende; men äfven om han icke hade det,
utan kunds på kort tid uppsägas, så skulle det icke
mycket afsträcka honom från att på sagde sätt för-
bättra densamma, emedan de rikare hveteskördar,
som jorden derigenom gaf, genast rikligen ersatte
kostnaderna. Han ansåg korta arrenden icke vara
vådliga, blott att man stadgade en rätt till ersätt-
ning för ezendomens förbättring, liksom engelska la-
gen redan tillerkänner landtbo (tenant). Antingen
sådan ersättning utbetalas af jordegaren eller af den
inflyttande iandtboen, ansåg han icke vara af stor
vigt. Slutligen uppmanade han hr Mechi attlemna
underrätteis2 om dennes landtbruk i Essex.
Hr Mecki antog uppmaningen. Hans erfarenhet
bestyrkte så nära hvad hr Woodward yttrat, att
han blott behöfde nämna att han odlade sädesväx-
ter och rot- eller skidfrukter vexelvis, bemödande
sig att så mycket möjligt vore kunna alternerande
så hvete. Han hade ursprungligen underdikat sin
jord, men endast omkring 2 fot åtta tum djupt me-
delst afloppsrännor och sten, med betydlig kostnad;
men sedan han haft lyckan meddela sig med hr
Parkes, hade han funnit sitt misstag och underdi-
kade den mycket djupare, samt med afloppsrännor
-utan stensättning, för !;:del af förra kostnaden. Han
arrenderade derpå en angränsande jordsträcka, och
oaktadt han blott hade den på 7 år, underdikade
han den något öfver 5 fot djupt med omkring 4
tums afloppsrännor, hvilket kostade honom omkring
2 pund steri. per acre. Han kunde ej förmå sig,
alt afrända sig sjelf fördelen af underdikning.
Den första hveteskörden ersatte honom hela kost-
naden. Resultatet af hans förbättringar vid Tip-
tree hade varit, att han fått dubbelt större skördar
af samma jord och lika arbete. En del af jorden
var förut ett kärr, som ej gaf 5 shilling sterling per
acre. Han hade borttagit omkring 8000 sy. alnars
jordvallar och hägnader. Om man betraktade areal-
innehållet af hela det förenade riket, fanns der sä-
kert omkring 590,000 eng. mils hägnader, som voro
alldeles onödiga, men med sitt virke m. m. borttog
mycken föda och mycket arbete. Han ansåg jord-
bruket i landet stå långt efter, i jemnförelse med
manufakturerna. Dess mekaniska hjelpmedel voro
ännu grofva, kostsamma och ofördelaktiga. Bygg-
naderna på farmerna voro dåliga, icke ställde cen-
tralt och derigenom vållande årliga förluster af mån-
ga millioner, emedan då hvarje ton (Z,, sv. skep-
pund) af produkt eller gödsel kostar öfverhufvud i
transport 6 pence per 2500 till 3000 alnar, utgör
byggnadernas belägenhet en icke obetydlig omstän-
dighet. Bruket af vagnar ansåg han ganska illa
beräknadt; ty det är klart, att en lätt, låg, lång-
kärra på två hjul, som har lika stor rymd som en
vagn, men blott kostar hälften så mycket, var ett
vida fördelaktigare transportmedel.
I afseende på utsädets myckenhet, hade hans er-
farenhet varit, att tunn såning, under alla åren han
idkat jordbruk, varit fördelaktigast; det vill säga,
han hade räknat ifrån 4 till 5 pecks(spanmålsmått,
nära 2 sv. kappar) hvete och 6 till 7 pecks korn
och hafre per acre. De bästa landtbrukare i hans
ort hade nu antagit samma bruk. Det var af stor
vigt, att sanningen af denna sats utreddes, emedan
om den kan allmänt antagas, vore behofvet af ut-
ländsk införsel snart afhjelpt. Han sökte bevisa sitt
påstående, medelst en beräkning af hvad hvete-axen
vanligen gifva och sade, att tunn sådd fördröjde
mognaden några dagar och att jordens stadiggöran-
de medelst tryckning, förekom mask och sniglar.
Afven salt hade han funnit hafva sistnämnde ver-
kan. Han saltade all sin hvetejord, efter en beräk-
ning af omkring 4 till 8 bushels per acre, och
tänkte tili och med föröka denna proportion. Han
kände en herreman i Northamptonshire, som aldrig
fått några hveteskördar att tala om, förr än han
började begagna salt. Han sjelf brukade att salta
gödseln i gödselkistorna. Han hade funnit att det
mildrade den; troligen emedan det fästade ammo-
niaken. Det är ett märkligt faktum, sade han, att
då salt bibehåller alla animala substanser, så upp-
löser det tvärtom ganska hastigt de vegetabiliska.
Saltet är ett alkali, som fås för godt köp: det ko-
star i England endast 20 å 30 skilling sterling per
ton, då andra alkalier kosta 6 till 8 gånger mera.
Han rekommenderade mycket bruket af bengödning,
med eller utan syror, för rotväxter och grönfoder.
Benen, sade han, som bildas i den boskap, hvilken
utfodras på våra gårdar, kostar oss säkert omkring
3 pence per skålpund eller 45 pund sterl. per ton.
Om man således kan godtgöra detta, genom ben-
mjöls användande till gödning, efter 7 pund sterl.
per ton, så var det ju en stor fördel att dertill be-
gagna benen. Han ansåg den brukliga bortslösnin-
gen af de fiytande delarne af gödseln, i de flesta
encvelska laduvårdar. såsom en stor national-förlust: