VA — —A,A HÄ— —
hvarigenom han vid sin sista rymning hade
passerat, och måste ännu en gång taga plats i
dödsfångarnes skrank. Ordinarie fångpredikan-
ten, herr Purney, som hade på den sista tiden
fattat synnerlig aktning för Jack, vände sig här
till honom med ett tal, som väl syftade att
vidmakthålla den känsla af ånger, som vaknat
hos fången, men tillika var för bonom mycket
tröstande. Kapellet var alldeles fullproppadt
med menniskor vid detta tillfålle. Men äfven
bär kunde djefvulen ej hindras ait intränga;
och Jacks gudliga tankar stördes af Jonathan
Wild, som stod icke långt ifrån honom och
böll sina blodtörstiga ögon fistade på Lozom
under hela gudstjensten.
Samma afton tilidrog sig en ovanlig händelse,
som öfvertygade autoriteterna om nödvändig-
heten att taga alla möjliga försigtighetsmått vid
Jacks transporterande till Tyburn — en sak,
hvarom de redan förut, genom upploppet vid
Westminster-hall, fått en tydlig, ehuru kan-
härda mindre allvarsam, varning. Vid pass
klockan nio söndagsaftonen, sazmilade sig nem-
ligen en oräknelig pöbelbop utanför vaktrum-
met i Nowgate. Det var redan alldeles mörkt;
men som flere af hopen medförde facklor, öf-
vertygade man sig snart, att samma personer,
som hade hufvudsakligen bedrifvit de förra oro-
lighetern2, äfven voro anförare vid detta till-
falle. Bland de förnämsta ledaroe var Biue-
skin, hvars mörka ansigtsfärg och athletiska
figur det var lätt att urskilja. Baptist Kettleby
var den andre; och en tredje, klädd i holländsk
sjömansdrägt, igenkändes på sitt gråa skägg så
som skepparen Van Galgebrok.