öde, försökte ej göra motsånd och blef genast
gripen.
Hvar är er busbonde, den nidingen? frå-
gade Biueskin och satte värjan på hans strupe.
Juden yttrade intet ord, men pekade åt 2u-
dienssummet. Öfverlemnande honom åt sina
följeslagares vård, skyndada då Blueskin, jemte
en talrik tropp, åt den sidaa. Dörrn var stängd,
men med tillbjelp af de ofvanaämnda verkty-
gen blef den lätt uppbruten. Flere af bopen
hade facklor i händerna, så att kela rummet
blef som ett eidsäen. Men Jonathan kunde
ingenstädes upptäckas.
Biveskin rusade genast ål den ändan afrum-
met, der ingången var till vattenbålan, och vid-
rörde den hemliga springfjädern. Men den han
sökte fanns icke heller dr. Han öppnade der-
efter fall-luckan, och nredgick till de underjor-
diska hvalfven, genomsökte hvarje cell, skär-
skådada hvarje börn och hvar vrå sörskili; men
allt förgäfves. Wild var försvunnen.
Då hopen sålunda fann sig bedragen på sitt
rof, blef dess raseri fränslöst och kunde ej
längre bejdas. Slutligen, vid ändan af en lång
gång, näst intill den cell, der fru Sheppard hade
hållits instängd, upptäckte Blueskin en hemlig
dörr, som han förut ej blifvit varse. Den blef
genast uppbruten, men i samma ögonblick ut-
gick derifrån en den ohyggligaste stank, som
utvisade, att bär var det ställe, der tjuftagaren
gömde sina mördade offer.
Blueskin tog en fackla och lyste in i hålet,
som hade utseende af en djup grop, hvarvid
han upptäckte bland annat en nyligen mördad
kropp, klädd i dyrbara kläder. Han drog ge-