Idet angifna brottet, om det varit verkligt; utspridda lögner skulle bestraffas med spö, vatten och bröd, landsflykt, och sådana förseelser, begångna inför Konungen eller Rikets Ständer, voro tvegilda. Nu: torde det vara klart för hvar och en, att en falsk angifvelse, en utspridd osanning, der verkliga förhållandet snart uppdagas, tillfogar en person vida mindre skada, än förlusten af arm, fot, öga eller näsa; att det vanmäktiga försöket att kränka någon genom obevista anklagelser eller osanningar och smädeskrifter, inför allmänna meningen återfaller på gerningsmannen och höljer honom med förakt, hvilket blir hans verkliga straff, hvaremot en stympad kropp utgör en lifstids skada, antingen förrycker den misshandlades hela lefnadsbana, sätter honom ur stånd att arbeta eller, i lyckligaste fallet, endast plågar och besvärar honom för hans återstående lefnad, och att vilja belägga ena sådan ogerning med det lumpna ansvaret af några riksdalers böter är ett gyckel, är att skymfa honom i hans olycka. Emedan det icke var alldeles otänkbart, att älven det s. k. bättre folket kunde begå skamliga brott, kunde till och med råka ait stjäla, så lät man sådant jemväl försonas med böter, äfven om han stal andra gången, emedan man tog för gifvet, att om han också icke sjelf orkade böta, skulle hans slägtingar eller ståndskamrater göra det för honom. Friheten ansågs betyda så litet för den fattige och dess förlust af så ringa värde för honom, att man icke ens i den nya lagen brydde sig om att föreskrifva något system för arresteringar, och att, så otroligt det än må synas, ännu i närvarande stund, i medlet af 49:de seklet, äger det konstitutionella Sverge ingen lag, som skyddar medborgarens frihet och som bestämdt säger när hon kan honom lagligen fråntagas. Det enda stadgande i detta fall är den terligen löjliga föreskriften, att iråpare, och andra grofva missgerningsmän skola genast å färska gjerning gripas, i hächte sättas, och utan upskof för Rätta ställas. Adeln hade, genom sina privilegier, redan år 17253 låtit försäkra sig om att ingen af dess stånd skulle fängslas, innan han blifvit öfverbevist om grof missgerning eller domaren pröfvat det skäligt. Enahanda trygghet gafs samma år åt presterskapet, och manufakturisterne skaffade sig något sednare ett sådant privilegium, ty ett privilegium behöfdes, för att icke ef:er godtycke kunna fängslas. Först år 4789, d. v. s. 70 år efter sedan friheten påstods vara införd och enväldet afskeffadt, tillerkände Konungen den besutna allmogen tryggheten att ej bli fängslad, om icke domaren eller annan Konungens embetsman fann sådant af laga skäl nödigt. Den fattiges frihet är följaktligen ännu i denna stund af ingen lag och intet privilegium betryggad. Men om den rike eller ansedde, med något slags makt och myndighet beklädde, i allmänhet trodde den fattige hemfallen under hans godtycke; så var detta isynnerhet händelsen med den deribland, som omedelbarligen bercdde af honom, nemligen soldaten. De obetydligaste förseelser af denne, t. ex. munderingspersedlarnes vårdslösande, ett illa skuradt gevär vid vaktgöring eller något dylikt, straffades icke blott lika med tjufnad, d. v. s. med spö, utan värre än sådan, ty då tjufven kunde lösa sig derifrån med penningar, i fall han ägde några sådana, kunde soldaten det icke, och några gröfre förseelser, t. ex. munderings förskingring, elt försök att med flykten undandraga sig förtrycket, straffades med gatulopp, en behandling som ej blott var den ohyggligaste och mest barbariska, man kunde tänka sig för den lidande sjelf, utan äfven innebar den fiat beräkuade grymheten ait qväfva mensklighet och hederskänsla hos hans kamrater, emedan de gjordes till hans bödler. Men utom detta af lagen föreskrifna barbari, var han äfven af bruket och krigslagarne hängifven till rof åt godtycket och kitsligheten, oeh kunde af dessa, dels extra judicialiter bestraffas, dels i sjelfva ledet omenskligt pryglas för det ringaste fel i handgreppen eller något af likadan beskaffenhet. Man har sett ati sjelfva den besutna allmogen först nära inill våra dagar fick sin personliga frihet ställd under något slags skydd af lagen. Friheten öfver sin egendom fick den likväl derföre icke, ty ehuru han ändtligen 4789 äfven fick nära rog samma rätt att begagna sin skog, som frälsemannen ägde, hade han likväl derföre icke rätt alt efter bebag dela jofden åt sina barn eller afsöndra något derifrån, emedan staten först och främst ansåg sig för den verklige ägaren af bondens jord och vidare gjordes till hans förmyndare, den der ensam förstod och ägde rätt att afgöra huru mycken jord han behöfde, för att derå vara besuten och kunna betala sin skatt till staten. Häri hade staten också till någon viss del rätt, ty hon hade redan förut afhändt landtmannen behörigheten at försörja sig eller bidraga till sin försörjning genom annat lofligt näringsång och förbjudit hans kladdande med slöjdetillverkningar, hvilka ensamma voro stadsmannen förbehållna. Blott en enda liten del af riket, den s. k. Knallbygden, fick denna naturliga rätt sig förbehållen, cch så har tvånget verkat, så har godtyckets lånsgvarigtet mäktat förvilla begreppen, att denna rätt har väckt den öfriga allmogens afund och ovilja, och att hon vid många tillfällen yrkat på dess upphäfvande, då kon tvertom, enligt förnuft och samhälls-id, bordt yrk2, att dea måtte blifva hvarje svensk mans tillhörighet. YPsstForts. följer.) (Insändt.) Linköpiags-blade! omtalar att öfver-ingeniören hr m:r Alreik på auktion för 80,000 rdr