Idet angifna brottet, om det varit verkligt; ut-
spridda lögner skulle bestraffas med spö, vat-
ten och bröd, landsflykt, och sådana förseelser,
begångna inför Konungen eller Rikets Ständer,
voro tvegilda. Nu: torde det vara klart för
hvar och en, att en falsk angifvelse, en ut-
spridd osanning, der verkliga förhållandet snart
uppdagas, tillfogar en person vida mindre ska-
da, än förlusten af arm, fot, öga eller näsa;
att det vanmäktiga försöket att kränka någon
genom obevista anklagelser eller osanningar och
smädeskrifter, inför allmänna meningen åter-
faller på gerningsmannen och höljer honom
med förakt, hvilket blir hans verkliga straff,
hvaremot en stympad kropp utgör en lifstids
skada, antingen förrycker den misshandlades
hela lefnadsbana, sätter honom ur stånd att
arbeta eller, i lyckligaste fallet, endast plågar
och besvärar honom för hans återstående lef-
nad, och att vilja belägga ena sådan ogerning
med det lumpna ansvaret af några riksdalers
böter är ett gyckel, är att skymfa honom i
hans olycka.
Emedan det icke var alldeles otänkbart, att
älven det s. k. bättre folket kunde begå skam-
liga brott, kunde till och med råka ait stjäla,
så lät man sådant jemväl försonas med böter,
äfven om han stal andra gången, emedan man
tog för gifvet, att om han också icke sjelf or-
kade böta, skulle hans slägtingar eller stånds-
kamrater göra det för honom.
Friheten ansågs betyda så litet för den fat-
tige och dess förlust af så ringa värde för ho-
nom, att man icke ens i den nya lagen bryd-
de sig om att föreskrifva något system för ar-
resteringar, och att, så otroligt det än må sy-
nas, ännu i närvarande stund, i medlet af 49:de
seklet, äger det konstitutionella Sverge ingen
lag, som skyddar medborgarens frihet och som
bestämdt säger när hon kan honom lagligen
fråntagas. Det enda stadgande i detta fall är
den terligen löjliga föreskriften, att iråpare,
och andra grofva missgerningsmän skola genast
å färska gjerning gripas, i hächte sättas, och
utan upskof för Rätta ställas. Adeln hade,
genom sina privilegier, redan år 17253 låtit för-
säkra sig om att ingen af dess stånd skulle
fängslas, innan han blifvit öfverbevist om grof
missgerning eller domaren pröfvat det skäligt.
Enahanda trygghet gafs samma år åt prester-
skapet, och manufakturisterne skaffade sig nå-
got sednare ett sådant privilegium, ty ett pri-
vilegium behöfdes, för att icke ef:er godtycke
kunna fängslas. Först år 4789, d. v. s. 70 år
efter sedan friheten påstods vara införd och
enväldet afskeffadt, tillerkände Konungen den
besutna allmogen tryggheten att ej bli fängslad,
om icke domaren eller annan Konungens em-
betsman fann sådant af laga skäl nödigt. Den
fattiges frihet är följaktligen ännu i denna
stund af ingen lag och intet privilegium be-
tryggad.
Men om den rike eller ansedde, med något
slags makt och myndighet beklädde, i allmänhet
trodde den fattige hemfallen under hans god-
tycke; så var detta isynnerhet händelsen med
den deribland, som omedelbarligen bercdde af
honom, nemligen soldaten. De obetydligaste
förseelser af denne, t. ex. munderingspersed-
larnes vårdslösande, ett illa skuradt gevär vid
vaktgöring eller något dylikt, straffades icke
blott lika med tjufnad, d. v. s. med spö, utan
värre än sådan, ty då tjufven kunde lösa sig
derifrån med penningar, i fall han ägde några
sådana, kunde soldaten det icke, och några
gröfre förseelser, t. ex. munderings förskingring,
elt försök att med flykten undandraga sig för-
trycket, straffades med gatulopp, en behandling
som ej blott var den ohyggligaste och mest
barbariska, man kunde tänka sig för den li-
dande sjelf, utan äfven innebar den fiat beräk-
uade grymheten ait qväfva mensklighet och
hederskänsla hos hans kamrater, emedan de
gjordes till hans bödler. Men utom detta af
lagen föreskrifna barbari, var han äfven af bru-
ket och krigslagarne hängifven till rof åt god-
tycket och kitsligheten, oeh kunde af dessa,
dels extra judicialiter bestraffas, dels i sjelfva
ledet omenskligt pryglas för det ringaste fel i
handgreppen eller något af likadan beskaffenhet.
Man har sett ati sjelfva den besutna allmo-
gen först nära inill våra dagar fick sin per-
sonliga frihet ställd under något slags skydd af
lagen. Friheten öfver sin egendom fick den
likväl derföre icke, ty ehuru han ändtligen
4789 äfven fick nära rog samma rätt att be-
gagna sin skog, som frälsemannen ägde, hade
han likväl derföre icke rätt alt efter be-
bag dela jofden åt sina barn eller afsöndra nå-
got derifrån, emedan staten först och främst
ansåg sig för den verklige ägaren af bondens
jord och vidare gjordes till hans förmyndare,
den der ensam förstod och ägde rätt att af-
göra huru mycken jord han behöfde, för att
derå vara besuten och kunna betala sin skatt
till staten. Häri hade staten också till någon
viss del rätt, ty hon hade redan förut afhändt
landtmannen behörigheten at försörja sig eller
bidraga till sin försörjning genom annat lofligt
näringsång och förbjudit hans kladdande med
slöjdetillverkningar, hvilka ensamma voro stads-
mannen förbehållna. Blott en enda liten del
af riket, den s. k. Knallbygden, fick denna na-
turliga rätt sig förbehållen, cch så har tvånget
verkat, så har godtyckets lånsgvarigtet mäktat
förvilla begreppen, att denna rätt har väckt
den öfriga allmogens afund och ovilja, och att
hon vid många tillfällen yrkat på dess upphäf-
vande, då kon tvertom, enligt förnuft och sam-
hälls-id, bordt yrk2, att dea måtte blifva hvarje
svensk mans tillhörighet. YPsstForts. följer.)
(Insändt.)
Linköpiags-blade! omtalar att öfver-ingeniö-
ren hr m:r Alreik på auktion för 80,000 rdr