lighet för det allmänna, föranledde polislagstifi-
ningen och äfven vissa öfverdrifna skärpningar
i den allmänna lagens både stiftning och skip-
ning, hvarigenom den fattige i många fall sat-
tes utom lagen och han, särdeles inför polis-
domstolarna, ansågs nästan som af en annan
natur och icke berättigad till samma skydd och
förmåner, som de s. k. bättre klasserna. Hos
oss har man i dessa fall snart sagdt gått längre
än annorstädes, näringstvånget har varit strän-
gare och oförnuftigare än i de flesta andra län-
der; tjenstehjonsstadgan har drifvit barnen ur
föräldrahuset, försvarslöshetslagen har drifvit
dem in i korrektionshusen och der hafva de
utbildats till straff-fängelset och schavotten.
Mer än en röst har höjt sig emot denna kränk-
ning af menniskorätt och samhällsid, och jag
har ej att förebrå mig att min dervid varit
stum. ) Man har rådt att behandla de fattige
såsom menniikor och medborgare, att låta dem
åtnjuta naturliga och sociala rättigheter som
sådana, och att göra detta i tid,innån de sjelfva
började inse, att de voro i saknad deraf, innan
de lärde känna sin styrka och kunde få lust
att begagna henne till det förlorades och för-
nekades återeröfring. Dessa varningar beband-
lades såsom demagogiska insinuationer för att
smickra den råa massan, vinna hennes sympa-
tier och uppviggla henne för egna afsigters be-
fordrande, och när syftet icke förkättrades och
fördömdes, lemnades åtminstone saken utan akt-
ning och uppmärksamhet.
I våra dagar har åter en alldeles motsatt ton
gjort sig gällande. Denna ton vill icke så myc-
ket göra den fattige till en fri och sjelfständig
samhällsmedlem, som till ett företrädesvis smekt
och hylladt skötebarn, hvilket man bjuder till
att skämma bort så som det vanligen sker med
alla sådana. Nästan hvarje dag föder ett nytt
förslag till åtgärder för dem eller ett sällskap
för deras bjelp och understöd. Jag fruktar
storligen att man häri alldeles misstagit sig om
vägen till målet, och skadar dem man vill
hjelpa genom det oförståndiga klemandet, lika
mycket som genom den förra orättvisan och
missaktningen. )
Jag har nyss sagt, men jag upprepar det
ånyo, emedan man aldrig för ofta kan erinra
derom, att menniskan är född att arbeta, att
arbetet är vilkor för hennes utbildning, för hen-
nes förkofran i alla hänseenden, är medlet til!
heanes njutningar, är kryddan på hennes nöje,
r vilkoret för hennes fröjder, hennes själslugn,
hennes tro på Försynen, för allt, med ett ord,
som gör henne till menniska, värd detta namn.
Hvar och en som vill arbeta kan, med ytterst
få undantag, försörja sig; får hon det icke, så
är det samhällets fel; vill hon det icke, så är
det hennes eget, men samhället bör åtminstone
ingenting göra för att utbilda eller rent af fram-
kalla deana vrånga, förkastliga vilja. Något så-
dant befarar jag likväl att man just nu är nära
att göra, och att man, i stället att stärka men-
niskovärdet, genom det man ökade den fria
verksamheten, nedstämmer den sednare genom
det man förminskar den förra. ) Det är en
glad, lifvande, upplyftande känsla att veta, det
man är sig sjelf nog, det man skapar sin egen
lott, det man till och med förmår räcka åt an-
dra en stark och skyddande hand; det är en
nedslående, förödmjukande känsla att veta sig
bero af andra, att behöfva emottaga välgernin-
gar, att stå i skuld derför. Ingen älskar att
förödmjukas; man känner sig tyngd af tack-
samhetens börda; man vill afkasta den; man
betraktar skänken som en rätt och dess förne-
kande nästa gång, som ett undanhållande af
denna rätt. Jag vädjar, för bestyrkande af
denna åsigt, till hvar och en, äfven bland de
bildade, som råkat behöfva och nödgats emot-
taga tjenster af en annan, men sett dessa vid
något tillfälle förnekas, om ic: e sådant redan
hos honom väckt ett visst obehag, ett lindrigt
missnöje; hvilket ban ej kunnat för sig sjelf
dölja, ehuru han lika litet kunnat dölja, att det
saknade billig anledning.
Huru mycket mer måste detia bli fallet med
den råa, obildade menniskan! Af ett slags in-
stinkt finner hon, att hon bhfvit föremål för
det allmänna deltagandet, att man älskar och
ville gynna henne, att hon blifvit intressant,
att hon betraktas med ömhet och förkärlek.
Hon finner det då beqvämt att slippa arbeta,
finner det fördelaktigt att vara nödställd, gör
fattigdomen till ett slags industrigren, ett pund,
hvarmed hon kan ockra, och häraf skall gan-
ska naturligt följa, att ju mer välgörenheten
anstränger sig, ja flera uppoffringar hon gör,
ju flera medel hon uttänker till lättnad af den
fattiges behof, desto fler fattiga skall hon äfven
skapa. Dot är då alldeles i sin ordning, att
mången skyndar att bli fattig, för att derföre
blifva hjelpt och slippa arbeta, och att ju mer
sådant sker, desto mer anstränger sig filantro-
pen att uppfinna bjelpmedel och räcka gåfvor T)-
Båda dessa förhållanden äro öfverträdelser el-
ler misstag om naturens ordning, och för att
visa huru dessa öfverträdelser och misstag vål-
lat åtminstone nio tiondedelar af det onda, så
är det nödigt att kasta en blick tillbaka på
våra sambhällsinrättningar sådana de varit och
till en stor del ännu äro, och under hvilkas di-
rekta verkningar eller efterverkningar vi ännu
nedtyngas.
Anmärkom först att vår gällande lag, som
har flera goda sidor, likväl är stiftad i en ari-
stokratisk och prohibitiv anda, hvilken anda,
med få undantag, genomgår hela vår samhälls-
författning. Att godtyckligt behandla den rin-
gare, ansågs för den bättre lottades sjelfskrina
rätt och deraf: det lindriga ansvaret för sådana
förbrytelser, då förolämpningar i ord deremot
strängt bestraffades. Man kunde örfila en per-
san för cex mark huyueca Ach ctinca henom i