lighet för det allmänna, föranledde polislagstifiningen och äfven vissa öfverdrifna skärpningar i den allmänna lagens både stiftning och skipning, hvarigenom den fattige i många fall sattes utom lagen och han, särdeles inför polisdomstolarna, ansågs nästan som af en annan natur och icke berättigad till samma skydd och förmåner, som de s. k. bättre klasserna. Hos oss har man i dessa fall snart sagdt gått längre än annorstädes, näringstvånget har varit strängare och oförnuftigare än i de flesta andra länder; tjenstehjonsstadgan har drifvit barnen ur föräldrahuset, försvarslöshetslagen har drifvit dem in i korrektionshusen och der hafva de utbildats till straff-fängelset och schavotten. Mer än en röst har höjt sig emot denna kränkning af menniskorätt och samhällsid, och jag har ej att förebrå mig att min dervid varit stum. ) Man har rådt att behandla de fattige såsom menniikor och medborgare, att låta dem åtnjuta naturliga och sociala rättigheter som sådana, och att göra detta i tid,innån de sjelfva började inse, att de voro i saknad deraf, innan de lärde känna sin styrka och kunde få lust att begagna henne till det förlorades och förnekades återeröfring. Dessa varningar bebandlades såsom demagogiska insinuationer för att smickra den råa massan, vinna hennes sympatier och uppviggla henne för egna afsigters befordrande, och när syftet icke förkättrades och fördömdes, lemnades åtminstone saken utan aktning och uppmärksamhet. I våra dagar har åter en alldeles motsatt ton gjort sig gällande. Denna ton vill icke så mycket göra den fattige till en fri och sjelfständig samhällsmedlem, som till ett företrädesvis smekt och hylladt skötebarn, hvilket man bjuder till att skämma bort så som det vanligen sker med alla sådana. Nästan hvarje dag föder ett nytt förslag till åtgärder för dem eller ett sällskap för deras bjelp och understöd. Jag fruktar storligen att man häri alldeles misstagit sig om vägen till målet, och skadar dem man vill hjelpa genom det oförståndiga klemandet, lika mycket som genom den förra orättvisan och missaktningen. ) Jag har nyss sagt, men jag upprepar det ånyo, emedan man aldrig för ofta kan erinra derom, att menniskan är född att arbeta, att arbetet är vilkor för hennes utbildning, för hennes förkofran i alla hänseenden, är medlet til! heanes njutningar, är kryddan på hennes nöje, r vilkoret för hennes fröjder, hennes själslugn, hennes tro på Försynen, för allt, med ett ord, som gör henne till menniska, värd detta namn. Hvar och en som vill arbeta kan, med ytterst få undantag, försörja sig; får hon det icke, så är det samhällets fel; vill hon det icke, så är det hennes eget, men samhället bör åtminstone ingenting göra för att utbilda eller rent af framkalla deana vrånga, förkastliga vilja. Något sådant befarar jag likväl att man just nu är nära att göra, och att man, i stället att stärka menniskovärdet, genom det man ökade den fria verksamheten, nedstämmer den sednare genom det man förminskar den förra. ) Det är en glad, lifvande, upplyftande känsla att veta, det man är sig sjelf nog, det man skapar sin egen lott, det man till och med förmår räcka åt andra en stark och skyddande hand; det är en nedslående, förödmjukande känsla att veta sig bero af andra, att behöfva emottaga välgerningar, att stå i skuld derför. Ingen älskar att förödmjukas; man känner sig tyngd af tacksamhetens börda; man vill afkasta den; man betraktar skänken som en rätt och dess förnekande nästa gång, som ett undanhållande af denna rätt. Jag vädjar, för bestyrkande af denna åsigt, till hvar och en, äfven bland de bildade, som råkat behöfva och nödgats emottaga tjenster af en annan, men sett dessa vid något tillfälle förnekas, om ic: e sådant redan hos honom väckt ett visst obehag, ett lindrigt missnöje; hvilket ban ej kunnat för sig sjelf dölja, ehuru han lika litet kunnat dölja, att det saknade billig anledning. Huru mycket mer måste detia bli fallet med den råa, obildade menniskan! Af ett slags instinkt finner hon, att hon bhfvit föremål för det allmänna deltagandet, att man älskar och ville gynna henne, att hon blifvit intressant, att hon betraktas med ömhet och förkärlek. Hon finner det då beqvämt att slippa arbeta, finner det fördelaktigt att vara nödställd, gör fattigdomen till ett slags industrigren, ett pund, hvarmed hon kan ockra, och häraf skall ganska naturligt följa, att ju mer välgörenheten anstränger sig, ja flera uppoffringar hon gör, ju flera medel hon uttänker till lättnad af den fattiges behof, desto fler fattiga skall hon äfven skapa. Dot är då alldeles i sin ordning, att mången skyndar att bli fattig, för att derföre blifva hjelpt och slippa arbeta, och att ju mer sådant sker, desto mer anstränger sig filantropen att uppfinna bjelpmedel och räcka gåfvor T)Båda dessa förhållanden äro öfverträdelser eller misstag om naturens ordning, och för att visa huru dessa öfverträdelser och misstag vållat åtminstone nio tiondedelar af det onda, så är det nödigt att kasta en blick tillbaka på våra sambhällsinrättningar sådana de varit och till en stor del ännu äro, och under hvilkas direkta verkningar eller efterverkningar vi ännu nedtyngas. Anmärkom först att vår gällande lag, som har flera goda sidor, likväl är stiftad i en aristokratisk och prohibitiv anda, hvilken anda, med få undantag, genomgår hela vår samhällsförfattning. Att godtyckligt behandla den ringare, ansågs för den bättre lottades sjelfskrina rätt och deraf: det lindriga ansvaret för sådana förbrytelser, då förolämpningar i ord deremot strängt bestraffades. Man kunde örfila en persan för cex mark huyueca Ach ctinca henom i