Med dessa ord klättrade han öfver grushö-
garne och uppsteg i skorstenen. Men ehuru
öppningen var tillräckligt stor nertill, för att
medgifva hans uppstigande, kunde han dock
ej tränga sin tjocka person igenom, för att
komma in i Röda rummet, utan nödgades åter-
vända samma väg, han kommit.
Jag tror, han är borta,, sade han åt Jona-
than, då han kom ner igen. Dörrn är öppen
och rummet temt, så mycket kunde jag se.
Ni tror? — nej, ni vet det,, sade Jonathan
och fästade på honom en af sina strängaste och
mest forskande blickar. Hvad helst ni må säga
till ert försvar, skall det aldrig kunna öfver-
tyga mig, att ni inte har varit behjelplig till
hans flykt.,
Jag, herre? — Jag svär —
Tystl afbröt Jonathan honom, med barsk
stämma, Jag skall anmäla mina misstankar
för guvernören. Kom ner med mig genast till
vaktrummet. Vidare ransakning skall anställas
i närvaro af ojäfviga viltnen.
Med dessa ord lemnade han rummet, sprang
hastigt utför trapporna och fattade vid sin an-
komst till vaktstugan uti strängen till stora
klockan, som hördes i alla ändar af fängelsct,
och som han med häftighet ringde. Emedan
denna klocka aldrig rördes, utom i högst vig-
tiga fall, skyndade alla fångvaktarne, bödeln
Marvel, de fyra så kallade kamraterna och fru
Spurling att infinna sig på ögonblicket. Ingen-
ting kunde jemföras med den bestörtning, som
intog dessa personer, då de fingo veta, hvar-
före de blifvit kallade. Alla syntes smittade af
samma förskräckelse som Austin, undantagan-