att intet enda måttas åt något svagt eller obetäckt ställe. Detta erbjuder imedleriid för de oinvigda ett ganska artigt skådespel. Anfallen synas stundom serdeles käcka, men paraderna äro så säkra, att man just tycker det är synd om opponenten, som icke kan påfinna något enda argument, hvarigenom preses kommer i förlägenhet. Det är också med synbar och djup resignation för den sednares lärdom, som den förre, efter många komplimenterande fraser, framläspar sitt concedo. En medtäflare till samma tjenst ken dock hafva helt olika öde. Med första opponenten blir förhållandet enahanda, men Ephorus och consistoriales kunna hafva satt sig i sinnet att denna gången gå rätt allvarsamt till väga, och valet till andra opponens faller på en skicklig man, om hvilken man är förvissad, att han alldeles icke ingår uti förberedande underhandlingar af det slag som ofvan antyddes. Då blifver striden verklig, och omdömet om försvaret miste utfalla i samma mån ofördelaktigt, som den sökande i många år varit utan öfning i latinska språkets talande, då deremot den opponerande lektorn måhända just gjort latinet till sitt älsklingsstudium. Hela disputitionsväsendet har längesedan fallit i vanrykte och universiteternas kathedrar iro långt ifrån främmande för dylika låtsade strider, men utan tvifvel vore det ändå mycket bättre, om alla prof och examina aflades vid akademien, i stället för att förnyas vid sökanlet af hvarje ny plats. Passionerna för intriser och mannamån skulle sannolikt icke då blifva uppfordrade till den förderfliga verksamhet, efter hvilken spåren nu icke äro sällsynta. — om