rummet. Jag hoppas, ni inte misstänker, att
någonting oriktigt tilldragit sig?
Det är lika godt hvad jag tänker, svarade
Wild. Kom och följ mig till Kastellet.
,Straxt, herre,, sade Austin. Hör, Caliban,
stanna här och se efter dörrn. Slipp ingen
menniska hvarken ut eller in, förrän jag kom-
mer. Hör ni det. Se så, herre, nu är jag
färdig.
Med dessa ord tog han nycklarne och gick
förut, följd af Jonathan, som hjertligt skrattade
inom sig åt den bestörtning och förskräckelse,
som väntade den arma stackaren.
Dörren öppnades och Austin inträdde i rum-
met; men vid den syn, som här mötte honom,
for han, i ordets bokstafliga mening, tillbaka,
och kunde knappt hafva sett mer förskräckt
ut, om bhbela fängelsebyggnaden ramlat öfver
honom. Förstenad och mållös, vände han en
bönfallande blick till Jonathan, som sjelf blef
utom sig af förvåning, då han fick se den hög
af stenar och grus, som uppfyllde rummet.
,Hvad tusan djeflar! ropade Jonathan och
betraktade med stirrande blickar den stora öpp-
ningen i muren. Det är omöjligt, att icke
någon här har bjelpt honom. Så framt han
inte är i komplott med djefvulen sjelt, så kunde
han aldrig ha gjort detta allena.
Jag tror helt säkert, att han är i komplott
med djefvulen,, sade Austin, som darrade ifrån
hufvud till fot. Men kanske han inte har
kommit längre än i rummet här ofvanför. Det
är lika starkt, om inte starkare förvaradt, än
detta. Jag skall se efter.