rummet. Jag hoppas, ni inte misstänker, att någonting oriktigt tilldragit sig? Det är lika godt hvad jag tänker, svarade Wild. Kom och följ mig till Kastellet. ,Straxt, herre,, sade Austin. Hör, Caliban, stanna här och se efter dörrn. Slipp ingen menniska hvarken ut eller in, förrän jag kommer. Hör ni det. Se så, herre, nu är jag färdig. Med dessa ord tog han nycklarne och gick förut, följd af Jonathan, som hjertligt skrattade inom sig åt den bestörtning och förskräckelse, som väntade den arma stackaren. Dörren öppnades och Austin inträdde i rummet; men vid den syn, som här mötte honom, for han, i ordets bokstafliga mening, tillbaka, och kunde knappt hafva sett mer förskräckt ut, om bhbela fängelsebyggnaden ramlat öfver honom. Förstenad och mållös, vände han en bönfallande blick till Jonathan, som sjelf blef utom sig af förvåning, då han fick se den hög af stenar och grus, som uppfyllde rummet. ,Hvad tusan djeflar! ropade Jonathan och betraktade med stirrande blickar den stora öppningen i muren. Det är omöjligt, att icke någon här har bjelpt honom. Så framt han inte är i komplott med djefvulen sjelt, så kunde han aldrig ha gjort detta allena. Jag tror helt säkert, att han är i komplott med djefvulen,, sade Austin, som darrade ifrån hufvud till fot. Men kanske han inte har kommit längre än i rummet här ofvanför. Det är lika starkt, om inte starkare förvaradt, än detta. Jag skall se efter.