hållit vakt ända till dagbräckningen, och då in-
tet spår af flyktingen syntes, ansett sig böra
återvända hem.
Denna underrättelse mottogs af Jonathan med
dyster uppsyn. Men han tröstade sig med den
säkra öfvertygelse, att hans rof icke skulle und-
slippa honom nästa söndag. Etter att hafva ätit
sin frukost, hvarvid han ådagalade en vargs
glupskhet, gick han tvers öfver gatan till New-
gate, skrattande i mjugg åt den bestörtning hans
ankomst skulle förorsaka hos hela fångvaktare-
personalen.
Då han inkom i vaktrummet, var den första
person han mötte, Austin, som nyss hade sti-
git upp och ännu icke en gång slutat sin toi-
lett. Vid första ögonkastet såg Jonathan, att
fångknekten ännu icke hade någon aning om
rymningen; och han beslöt derföre att icke
genom för tidigt yppande af hvad sam händt.
skämma bort det nöje, han lofvade sig af fång-
vaktarnes öfverraskning och förskräckelse.
Ni är tidigt ute i dag, herr Wild, yttrade
Austin, under det han tog på sig rocken och
ordnade sin peruk. Det är väl något nytt å
färde, kan jag tänkal
Jag kommer för att fråga efter Jack Shep-
Pard,, sade Jonathan.
Var inte orolig, hvad honom angår, svarade
Austin. Han sitter i säkerhet, der han siiter,
det kan ni lita på.,
Jag vill gerna öfvertyga mig derom med
mina egna ögon,, återtog Wild, med sträf röst.
Det kan ni snart få, herre,, sade Austin,
som just i detsamma med någon oro erinrade
sig de rykten, man om natten berättat i vakt-
Y