des fru Spurling, som i hemlighet gladde sig
men icke vågade yttra sin tillfressställelse på
annat sätt, än derigenom att hon oförmärkt
nöp sin tillkommande man i armen.
Alla fångvaktarne, med Jonathan i spetsen,
begåfvo sig derefter till öfra våningen af fån-
gelset, och sedan de gjort en lång omväg
och öppnat flera dörrar, för att komma till
Röda rummet, befunno de sig ändtligen på
sjelfva skådeplatsen för Jacks bedrifter. Hvad
de här såga, väckte deras yttersta förvåning.
De följde, steg för steg, hans vandring, stan-
nade vid hvarje dörr, som han uppbrutit, un-
dersökte hvarje lås och betraktade de oSantligt
tunga reglarne.
Då de kommo till kapellet, ökades ännu mer
deras förvåning. Alla fångvaktarne förklarade
alldeles omöjlig!, att han kunnat utföra denna
underbara rymning, utan att ha någon hjelp;
men hvem som bistått honom, det var en frå-
ga, som ingen kunde besvara. När man kom
till uppgången till det lägre taket och såg de
två starka dörrar, som här blifvit uppbrutna,
föll hvar och en i sådan Törundran öfver Jacks
makalösa bedrift, att man knappt ville tro, att
detta blifvit verkstäldt genom menskliga krafter
och menskligt förstånd.
Härp, yttrade Ireton, när han kom till den
sista dörrn i korridoren, som ledde till lägre
taket, här är en dörr, som jag ville ha svurit
på, att den skulle motstått hvad anfall som helst.
Jag skall aldrig mer förlita mig på reglar och
bammar.
Man uppsteg derefter på taket och följde
flyktingens spår till andra ändan af byggnin-