och bief l:zgande, under full öfvertygelse, att hans sista stund var inne. Hur iinze han låg på det sättet, visste ban knappi sje f; men kort före dagningen försökte ban äter res2 sig på benen, och krälende uppföre ea backe, såg han, att han var blott en fjerdede!s mil från Tottenham. På gärdet, ett litet stycke ifrån sig, upptäckte ban ett slags lada eller kostall, och dit lyckades han framsläpa sina frötta lemmar. Då han öppnade dörrn till deita ställe, fann han golfvet beströdt med halm, bvarpå han kastade sig ned och insomnade genast. Når han vasnade, var dagen redan långt framskriden och det regnade ännu slarkt. På en lång stund kunde han ej röra sig ur fläcken; ban kände sg sjuk och i högsta grad utmattad. Hans ben voro förfärligt uppsvullna; hans binder helt och hillet styfnade; och hans fjetirar förorsakade honom en odräglig pina. Hans kroppsliga plågor voro dock ett iatet i jemförelse med hans själslidande. Alla den föregående dageas uppträden framställde sig för bans mione; och eburu han hsde varit blot: en oskyldig orssk till sin mors död, förebrådde ban sig den lika bittert, som om han verkligen varit hennes mördare. Om jag ej hade varit en såden brottsling, en så usel mennisk2, som jag är,, utropade han och tårarna strömmade från hans ögon, så skulle bon aldrig ha dött på det sättet., Denna fjuna samvetsångest minskades dock något, sedan dea funnit ett naturligt aflopp; och han började tänka på sin närvarande belägenhet. Han reste sig upp och gick till dörrn. Regnet hade nu upphört, men luften var fuktig och kall, och marken var som en sjö efter de täta regnskurarna. Jack tog upp ett par stora stenar, som lågo utanför dörrn, och försökte dermed bulta de runda fotbojorna till en oval form, så att de skulle kunna gå öfver hälarna. Under det han var härmed sysselsatt, kom en landtman in i ladan. Jack kastade sig genast för hans fötter; men karlen, som blef förskräckt öfver hans vidunderliga utseende, sprang sin väg till eit närgränsande bus. Ionan hen kunde hinna återkomma, hade Jack redan flytt