Hazz!urz vore för vestero, hvad Ven:dig varit för ro. Efter mer än 44 månaders frånvaro från sin hemort, hvad vore det intryck, som han tog med sig från kontinenten till England? För det första hade han sett män af al!a partier, af alla grader i rang och funnit att man kan indela bandel-frihetens vänner och protektionisterne i två klasser, den ena bestående af dem,som hafva insigter, och den andra — han ville nu ej utirycka sig oskickligt — som stod gent öfver på den andra sidan. Han hade nemligen funnit, att ibland de insigtsfulla och kunniga herskade ingen meningsskiljaktighet och öfverallt hade han hos dem funnit ett bemödande att understödja handelsfrihetens grundsatser; äfven i kabinetterna hade han sett män, som gerna voro beredde att återvända till densamma, men icke vågade det för yttre förbållanden. Men hvarifrån kom väl svårigheten att utföra detta, då det likväl icke behöfdes en Salomo; vishet, för att genomskåda det förvända uti den motsatta åsigten? Jo, erfarenheten har visat, alt don strid, som förståndigt folk haft att kämpa emct? sförståndet, alltid varit hård och svår). Änan en annan anmärkning ville han göra, nermiisen att han besökt många länder och hagnar, bade der den fria handeln och der monopolet herrskar, men han hade ännu aldrig funnit något land eller någon hamn, som, en gång i besittning af handelsfriheten, ånyo velat uppgifva :ensamma. Så vore det äfven i Hamburg, hvarest man erfarit dess trollkraft. Fviiken olika effekt fri handel och monopol utöfva, derpå ville han blott gifva ett exempel genom jemförelse mellan Livorno och Barcellona. Den förstnämnda af dessa hamnar ligger vid ett kärr och var obebodd ännu för 200 ir sedan: en högsint furste, som der ville grunda en stad, hade dertill icke användt någon annan lockelse för köpmännen, än att han gifvit dem friheien, och denna ort, som förut varit obebodd, hade nu blifvit en glänsande stad, en medelpunkt för handelo. Barcellona deremot hade redan länge varit en stor sad, egde alla naturiiga fördelar för handeln och tillhörde ett stort rike, men egde ingen handelsfrihet, och stod deriöre i hvarje hänseende efter den endra staden. I det inre sf Tyskland gafs det folk, hvilka aldrig sett ett skepp, och likväl ville stifia lagar för skeppsfarten, i Augcburg, Stultgart, och så vidare. Han skulle väl vilja föra desse till de nyssnämnda orterna, och ts ifl ide ick e, att de, monopolets anhängare, skul!e återvända såsom vänner af handelsfriheten. Ännu ett exempel: Triest ligger i en ofruktbar trakt, mellan berg hvad bar gifvit denna ort lif? Icke prohbibitionen, utan den frihet, med hvilken köpmännen kunn2t köpa allt hvad de velat. Han återvän-! der töljakiligen tillbaka till England, öfvertygsd att cen fria bandelns princip skulle göra resan; omkring jorden. Icke i detta, eller de nästföljande åren; så hastigt går det icke; äfven i Engla: d hade det dröjt 22 år efter Huskissons första handelsreformer, innan spanmå!slagarne hade iunnat afskeffis. Men hade i och för) denn2 sak utgifsit fyrahundratusen pund, och utspridt en massa flygskrifter i veriden; men. den strid mar kämpat, hade varit rättvisans, och mensklighetens. I Hen trodde, att, om men tillräckligt öfverlagt denna 20geligenhet, skulle ingen ier försvara prohibitionen, lika litet som det i d:g faller någ: n in, att tala för hexors brännande å bål. Nir en kommande generation en dag kastar en blick på alla dessa särskilda tariffer, hvilka så länge och i så minga länder varit gällande och ännu gälla, så skall den hålla detta oförstård för otroligt. Om många af de närvarandtardfferna fortfara att gälla, så mås!e han vå! -f medlidande gifva regeringarna det rådet, ait inrätta ett exet universitet till förklarande af alla dessa pålagor. Den franska tariffen hade af en snillrik man, med all den original:tet, som är store män egen, samt med det klara framställningssätt, som utmärker honom — af Lamartin — ui en frihandelsförening i Merseille, blifvit skildrad såsom en tryckzande, osammanhöngande apokalyps af skyddet. De insigtsfulla köpmännen i alla bandelsstäder påstå, att regeringarna skulle inkassera mer genom måitliga tullar, och om de sistnämnde! först en gåvg hafva erkännt detta, så skall ej mera n:got förbud exstera och handeln icke mera besv väras af tvång och inskränkningar. — Man hade fö-ebrått frihandelsmännen, att de voro fiender till statsintraderna; detta vore dock icke fallet; de voro tvärtom statskassans bästa ) Denna hr Cobdans anmärkning är i sanning högst träffande, om man närmare efterser förhållandet, och bekräftas på ett förundransvärdt sätt af en återblick på våra riksdagar. Om man nemiigen undersöker hvilka riksdagsmän egentligen härstades varit ifriga för förbud att uppdrifva skyddstullar, så skall man finna, att utom dem, hvilka talat för sin direkta egennytta, d. v. s. fabrikanter, som varit i åtnjutande af förbudsmonopol, 0. 8. V., samt deras utskickade, hafva förbudsoch prohibiti onsanhängarne bland de öfriga isynnerhet bestått af personer, som haft alls ingen praktisk kunskap om handelns natur och näringarnas inbördes förhållanden, och serdeles prester och bönder: hvaremot man finner högst få egent!iza affärsmän, som försvara prohibitionernes