hvad närvarande tidskifte serskildt beträffar, att det är ifrån konungen sjelf som man helst skulle hoppas och förvänta en impuls till de samhällsförbättringar, hvilkas behof med hvarje dag låter känna sig lifligare. Vi skole för vår del icke öfvergifva detta hopp, såväl derföre, at nationen genom deita höga och mäktiga stöd skulle med ens elektriseras till en enda gemensam känsla af och lefvande kärlek till fosterlandet -och konungen, som emedan vi hafva visshe! derom, att i konung O:cirs bröst klappar ett varmt hjerta för sanning och menniskorätt, och emedan hans Jjusa förstånd är försedt mejl de kunskaper, som tillhöra en bildad statsman. Men å andra sidan tillåte vi oss erinra, att Aftonbladet allt ifrån Mars månad år 1844 uttryckt den öfvertygelsen, att Konungen, oaktadi sina förträffliga egenskaper, aldrig skulle kunna genomföra de förbättringar 1 institutionerna, som allmänna tänkesättet påkallar, och för hvilka en representationsreform utgör ett oundvikligt vilkor, utan att han sökte omgifva sig med en konseli, hvars politiska system till tendensen öfverensstämde med majoritetens vid de sist förflutna riksdagarn2, och åt densamma öfverlemnade, att utkämpa striden med det konservativa partiet. Att vi icke haft orätt i denna tanka, vill synas bland annat äfven deraf, att sjelfva det konservativa partiets organ, Minerva, yrkat detsamma, fastän af ett olika motif, nemligen under förmenande, att det liberala partiet snart skulle ådagslägga sin egen omöjlighet. Huru det kunnat gå härmed, vore väl nog anspråksfullt att vilja förutsäga; men det hade åtminstone alltid varit en sak att försöka, ingalunda värre än dylika rådgifvareombyten i sndra länder, då ledamöter af oppositionen ingå i styrelsen för att realisera eit system, som har allmänna tänkesättet och den parlamentariska majoriteten för sig. Det hade sedan blifvit de nya ridgifvarnes egen skuld, om de icke kunnat behålla fältet: de hade då nog fått retirera och någon fara hade aldrig kunnat uppstå af försöket, enir Konungen haft i sitt skön, att när som helst åter aflägsna dem och ständerna att vägra dem sitt förtroende, i fall de icke visade siz förtjena nationens. Detta var den förnämsta punkten iblsnd de önskningar Aftonbladet uttryckte straxt efter regeringsombytet, och det torde utan misstag kunna sägas att detsamma utgjorde ett hufvudföremål för nationens väntan under de tvänne påföljande åren, som man kallat neutralitetens. En annan hufvudpunkt af högsta vigt rörde, såsom allmänheten likaledes känner, representationskommitteens sammansättning. Då denna kommitte skulle bildas, förutsades från pressens sida den tankan, att regeringen svårligen skulle komma ur flicken mel representationsreformen, så framt icke til! ledamöter i kommitteen insattes personer, töälbörande i hufvudsaken de åsigter, som hade vunnit pluraliteterna i borgareoch bondestånden samt minoriteterna i de öfriga stånden på sin sida, och regeringen derigenom ådagalsde, att den äfven sjelf omfattade dessa åsigter. Ingendera af dessa majoritetens förhoppningar har sedermera blifvit uppfylld. Orsaken härtill må nu vara hvilken som helst; den må ligga uti ställningen och relationerna till nigra af de öfriga regenihusen och deras inflytelser, eller till någon del härröra från den personliga omgifaingen, eller ifrån en försigtighet, som skyggar tillbaka för ett steg, hvilvet i första ögonblicket kunde synas genomgripande äfven då det ägde folkets understöd, för att icke hvad man kallar bryskera den oligarki, som nyss förut i så lång tid hade haft ett odeladt ir flytande. Men effekten är synlig för alla. Det fiones icke en man i hela Sverige, som anser representatioaskommiitcens betänkande kunna vinna framgång i något stånd, ch regeringen sjelf tror visserligen så litet på en sådan, att den icke lärer upptaga den såsom sin proposition. Äfven i de öfriga vigtigaste frågorna har man icke utsigt till något egentligt steg framåt, och tre år hafva således för Sveriges politiska utveckling i det närmaste gått förlorade. Man kan icke heller dölja för sig, emedan det höres hvart man vänder sig, att under en allmänt yttrad högaktning och tillgifvenhet för Konungens person, samt medan ingen kan annat än värdera den oaflåtliga och trägna omsorg, hvarmed Hans Maj:t personligen deltager i och leder konseljens arbeten, hvilket förtjenar både beundran och erkänsla, finnes likväl snart sagdt ingen, som är nöjd med sakernas nörvarande ställning och den position regeringen taantagandet af den representativa monarkien, då! torde blifva de enda, som icke behöfva frukta att se sig aflägsnade från maktens fördelar.