hvad närvarande tidskifte serskildt beträffar, att
det är ifrån konungen sjelf som man helst skulle
hoppas och förvänta en impuls till de sam-
hällsförbättringar, hvilkas behof med hvarje dag
låter känna sig lifligare. Vi skole för vår del
icke öfvergifva detta hopp, såväl derföre, at
nationen genom deita höga och mäktiga stöd
skulle med ens elektriseras till en enda gemen-
sam känsla af och lefvande kärlek till fosterlan-
det -och konungen, som emedan vi hafva visshe!
derom, att i konung O:cirs bröst klappar ett
varmt hjerta för sanning och menniskorätt, och
emedan hans Jjusa förstånd är försedt mejl de
kunskaper, som tillhöra en bildad statsman.
Men å andra sidan tillåte vi oss erinra, att
Aftonbladet allt ifrån Mars månad år 1844 ut-
tryckt den öfvertygelsen, att Konungen, oaktadi
sina förträffliga egenskaper, aldrig skulle kunna
genomföra de förbättringar 1 institutionerna,
som allmänna tänkesättet påkallar, och för hvil-
ka en representationsreform utgör ett ound-
vikligt vilkor, utan att han sökte omgifva sig
med en konseli, hvars politiska system till ten-
densen öfverensstämde med majoritetens vid de
sist förflutna riksdagarn2, och åt densamma
öfverlemnade, att utkämpa striden med det
konservativa partiet. Att vi icke haft orätt i
denna tanka, vill synas bland annat äfven der-
af, att sjelfva det konservativa partiets organ,
Minerva, yrkat detsamma, fastän af ett olika
motif, nemligen under förmenande, att det li-
berala partiet snart skulle ådagslägga sin egen
omöjlighet. Huru det kunnat gå härmed, vore
väl nog anspråksfullt att vilja förutsäga; men
det hade åtminstone alltid varit en sak
att försöka, ingalunda värre än dylika rådgif-
vareombyten i sndra länder, då ledamöter af
oppositionen ingå i styrelsen för att realisera
eit system, som har allmänna tänkesättet och
den parlamentariska majoriteten för sig. Det
hade sedan blifvit de nya ridgifvarnes egen
skuld, om de icke kunnat behålla fältet: de
hade då nog fått retirera och någon fara hade
aldrig kunnat uppstå af försöket, enir Konun-
gen haft i sitt skön, att när som helst åter af-
lägsna dem och ständerna att vägra dem sitt
förtroende, i fall de icke visade siz förtjena na-
tionens.
Detta var den förnämsta punkten iblsnd de
önskningar Aftonbladet uttryckte straxt efter
regeringsombytet, och det torde utan misstag
kunna sägas att detsamma utgjorde ett hufvud-
föremål för nationens väntan under de tvänne
påföljande åren, som man kallat neutralitetens.
En annan hufvudpunkt af högsta vigt rörde,
såsom allmänheten likaledes känner, represen-
tationskommitteens sammansättning. Då denna
kommitte skulle bildas, förutsades från pressens
sida den tankan, att regeringen svårligen skulle
komma ur flicken mel representationsreformen,
så framt icke til! ledamöter i kommitteen in-
sattes personer, töälbörande i hufvudsaken de
åsigter, som hade vunnit pluraliteterna i bor-
gare- och bondestånden samt minoriteterna i
de öfriga stånden på sin sida, och regeringen
derigenom ådagalsde, att den äfven sjelf omfat-
tade dessa åsigter.
Ingendera af dessa majoritetens förhoppnin-
gar har sedermera blifvit uppfylld. Orsaken
härtill må nu vara hvilken som helst; den må
ligga uti ställningen och relationerna till nigra
af de öfriga regenihusen och deras inflytelser,
eller till någon del härröra från den personliga
omgifaingen, eller ifrån en försigtighet, som
skyggar tillbaka för ett steg, hvilvet i första
ögonblicket kunde synas genomgripande äfven
då det ägde folkets understöd, för att icke hvad
man kallar bryskera den oligarki, som nyss
förut i så lång tid hade haft ett odeladt ir fly-
tande. Men effekten är synlig för alla.
Det fiones icke en man i hela Sverige, som
anser representatioaskommiitcens betänkande
kunna vinna framgång i något stånd, ch rege-
ringen sjelf tror visserligen så litet på en så-
dan, att den icke lärer upptaga den såsom sin
proposition.
Äfven i de öfriga vigtigaste frågorna har man
icke utsigt till något egentligt steg framåt, och
tre år hafva således för Sveriges politiska ut-
veckling i det närmaste gått förlorade.
Man kan icke heller dölja för sig, emedan
det höres hvart man vänder sig, att under en
allmänt yttrad högaktning och tillgifvenhet för
Konungens person, samt medan ingen kan an-
nat än värdera den oaflåtliga och trägna om-
sorg, hvarmed Hans Maj:t personligen deltager
i och leder konseljens arbeten, hvilket förtjenar
både beundran och erkänsla, finnes likväl snart
sagdt ingen, som är nöjd med sakernas nörva-
rande ställning och den position regeringen ta-
antagandet af den representativa monarkien, då!
torde blifva de enda, som icke behöfva frukta att
se sig aflägsnade från maktens fördelar.