der, äfven vid större bjudningar, inskränka sig till tre å fyra rätter och ett par vinsorter; att äfven offentliga festmåltider äro ojemförligt tarfligare än här, särdeles i anseende till vinernasl,; mängd; att den slags skam man här så mycket ! fruktar, att visa sig två å tre gånger i samma klädning, der endast fianes hos någon endal modefjolla; att kommoditeten att ej kunna nyttja sina egna ben, utan behöfva åka på ganska korta distanser, inge.sstädes är så gängse som hos oss; att t. ex. slöseriet med handskar, son för mången elegant ung herre3 budget uppta3er så mycket som ett fattigt hushålls hela lefnadskostnad, på alla andra ställen är okändt o.s.v. Man bör likväl ihågkomma, att jag här talar om pluraliteten, om den förståndiga medelklassen i andra länder, icke om de rika och förnäma, e!ler om narrarna, som antingen ej behöfva eller ej kunna underkasta sig tillgångarnas inskränkning och klokhetens beräkningar. Det vore orättvist att förbise det ganska mången tänkande man och vilsinnad busmoder alldele3 icke är blind för det dåraktiga och ruinerande i detta öfverdåd ga lefnadsätt; att de gerna skulle vilja inskränka sig, att de enskildt beqväma sig till uppoffringar, ofta ganska kännbara, af egen beqvämlighet, afloflig lefnadsfröjd och lefnadsnajutning, för att möjligen kunna betäcka de kostnader, som skola synas och som de ej viga undvika. De bindas i detta fall af exemplets, af vanans, af fördomarnas makt; om de kunde befrias derifrån, om de kunde finna något skäl, någon förevändning för ett tarfligare lefnadssätt, skulle de med glådje omfatta det, och känna sig oändligt lyckligare af den frivilliga sparsamheten än nu af det nödtvungna slöseriet. Allt skulle då bero på att förskaffa den en sådan möjlighet, och det är härtill jag ärnar framställa ett förslag. (Forts. följer.)