JACE SHEPPARD.)
BROMAN AF W. HARRISON AINSWORTH.
I samma ögonblick fick Blueskin af Jonathan
Wilds förfärliga påk ett slag, som fällde ho-
nom till golfvet, och Jonathan rusade in i
rummet, åtföljd af Abraham med facklan. Vid
första ögonkastet såg tjuftagaren på hvad fot
sakerna stodo. Af de otydliga ljud, som hade
nått hans öra på den plats der hån var in-
stängd, bade han förnummit, att fremmande
personer beträdt skådeplatsen för mordet, och
i den grufligaste oro hade han afvaktat resul-
tatet af deras undersökningar och redan gjort
sig beredd på det värsta. Derföre, när han
hörde springfjädern vidröras, höll han sig fär-
dig att rusa fram på ögonblicket och med sitt
grymma vapen nedslå den första som mölte
honom. Men så snart han fick se, hvilka de
voro, som hade trängt sig in hos honom och
blifvit vittnen till hans ogerning, förvandlades
hans fruktan till glädje, och han lät vid deres
åsyn höra ett rop af tillfredsställelse, som en-
dast kunde liknas vid rytandet af någon bland
skogarnas vilda innevånare.
Vid hans första inrusande hade Jack riktat
en pistol mot hans hufvud. Men Thames fat-
tade sin vän i armen.
Skjut inte, ropade han. Det vore illa att
döda honom. Han bör försona sina: brott i
galgen, . Mördare, ni är min fångels
Er fåvgel upprepade Jonaiban med ett
hånskratt. ,Ni misstager er; det är,ni som är
min fånge. Och likaså er följeslagare, den lif-
dömde Steppard.s -
Det lönar ej mödan att slösa ord på ho-
nom, Thamespn, ropade Jack. pUtan låt oss ge-
nast anfalla honom.,
Gif er, bof, eller döl skrek Thames, i det
han drog sin värja och sprang emot tjufta-
garen.
Der är mitt svarls sade denne och gaf i
ögonblicket Thames med knölpåken ett så våld-
samt slag öfver hjessan, att ban föll sanslös ned.
a Så Å. BB. JG 197—2392,