elementer, hvilka hota detta så brokigt sammanflickade envälde med en inre upplösning, som den nu nuvarande stränga absolutismen knappast kan hoppas att varaktigt stäfja längre. Furst Metternich skulle möjligen kunna komma att upplefva den dag, då hans system ramlar tillbopa öfver honom sjelf. -Ty äfven i Osterrikes tyska länder, och i det pjutningslystna, från allvarlig tanka så länge afvanda Wien, bafva obeqväma önskningar vaknat, och ingenstädes har man med lifligare intresse än i Osterrike följt de sednaste händelserna i Preussen och på landtdagen i Berlin; ingenstädes har man så mycket beklagat detta riksmötes ofullkomliga utgång, som i Österrike, hvilket lefver på våra förboppningar, och, likt alla andra tyska foik, väntar från Preussen framtidens lycka. Preussens samhällsbyggnad hvilar visserligen på belt andra grundvalar än österrikiska monarkien; ty, med afräkning af en million polackar, hyser den blott tyskar. Men polska provinsen, storhertigdömet Posen utgör sjelfva mögelfiicken i denna samhällsbyggnad, hvars bestånd och trefnad skulle vara bättre försäkrade, utan Jenna åkomma, och om aldrig det förderfliga statssireck egt rum, som dermed behäftade oss. Under sakernas nuvarande ställning kan Preussen väl icke afbända sig sin polska provins, helst sedan hälften af dess invånare äro tyskar, och dess23 antal ständigt tilltager; och då det till och med i civilisationens intresse är önskansvärdt och äfven önskas af mängden ibland polska allmogen, att ingen adelslisa måtte lösrycka den från Preussen. Ty denna adel är till större delen sidan, att den väl med varm fosterlandskärlek fasthänger vid återställelsen af det gamla polackriket, men på intet vis har folkets frihet dervid i sigte, utan blott ihågkommer tiderna för sin egen fordna makt och höghet, som den framförallt gerna ville s2 återvända. Af fruktan för denna återställelse är polska allmogen den polska adelns bittraste fiende, och hatar den mer än den hatar sjelfva tyskarne; och derpå hafva vi just nu i polska högmiålet de bedröfligaste vedertnälen. Polska bönder uppträda der såsom vittnena emot sina häktade landsmän med de mest af-kyvärda och lögnaktiga uppgifter, medan de anklagades försvarare, tyska advokater, ådagalägga att dessa viltnen i sin hembygd öppet förklsrat sig nog skola ställa sina vittnesmål så, att deras herrar aldrig mera skola slippa ut, belst adeln är skuld till all den olycka, som koumit öfver polska folket. Tyvärr kan man icke bestrida böndernas påstående i den punkten; historien bekräftar det utan skonsamhet, under det hon lika omutliigt fördömer polska rikets styckning. Men hvilka frukter har icke detta våld redan alstrat! En lång följd af blodiga uppror, af våld och orättvisa. Eröfrarne sjelfva hafva pDjutit föga förmåner deraf, och Preussen allraminst, fastän det handlat mildast och menskligast, samt tilldelat sina polska undersåtare samma rättigheter, som de tyska, ordnat förvaltningen, hägnat och uppbjelpt allmogen, anlagt skolor och landsvägar, och uppbjudi: allt för en försoning, under skörden af det mesta hatet. Det protestantiska Preussen möttes af Polens katolska presterskaps religionshat; när bonden skyddades, ansåg sig adeln förnärmad derigenom; slutligen väckte den inträngande tyska bildningen farhågor hos polska patrioterna för polska nationalitetens förfall, som de icke befarade i Ryssland och Österrike, ty af dessa begge makter gynnades det gamla och adelns öfvermakt, under det att man i Preussen äfven tillerkände polska allmogen menskliga och medborgerliga rättigheter och befrämjade dess upplysning. Skil:naden i rättstillstånd och bildning inom de tre rikena har visat sig tydligt vid den sista polska sammansvärjningen. I Ryssland inställdes de sammansvurne inför en militärkommission och hängdes inom 24 timmar; de misstänkte kastades i fängelse eller släpades till Siberien eller till kaukasiska regementerna; äfven qvinnor och flickor fylide fängelserna och fördes derifrån till närmaste kloster, der de med rakade hufvuden, och under uppsigt af fanatiska nunnor, hållas till botöfningar. — I Österrike har mån väl icke tillsatt några militärkommissioner, men på det allmänna mördandet i Galizien låtit följa en lagskipning, sådan man har dec. Hufvudmännen för sammansvärjningen blefvo i Lemberg afrättade, en stor mängd dervid inblandade sitter i kedjor på Spielberg eller fästet i Bränn; och Krakaus häkten äro innu fullproppade med fångar af alla åldrar och stånd, som ända hittills väntat fåfängt på ett domslut. -I Preussen, deremot, har man förfarit långt mildare, fastän det nu kommer i dagen att vissa ransakningsdoma e icke låtit hårdtet och våld fattas, om än på intet sätt att förlikna med rysk eller österrikisk behandling. Fånsarne handterades dock i allmänhet fogligt: likväl sökte man öfvertala dem till bekäonelse, genom löften om lösgifning i sådant fall, och hot om deras utlemnande till Ryssland vid pezvist förnekande, nämligen dem som voro födda i ryska Polen. Detta skedde enligt det då ännu gällande inqvisitoriska ransakningssättet. Nu åter kommer det i Berlin vffentligt och ackusatoriskt utförda högmålet alla dylika inqvisitionskonster på skam och uppmanar 2llmänna tänkesättet till de förföljdas förmån hvilka äfvan I; datta tänkacätt fhnna