Låt oss försöka att komma in genom källa
ren,, sade Blueskin, i det han sampade p
marken. Hör är ea stor lucka, genom hvil
ken den gamle tjufgömmaren inpraktiserar all
tyngre gods, som han vill försticka i de hem
ligaste vrårna af sn helvetiska boning. Jag ha
många gånger sett honom dermed sysselsatt.
Uader det han gjorde denna anmärkning
försökte Blueskin att, med tillbj.lp 2f en mej
sel, som hsn händelsevis hade på sig, upplyft
luckan; och sedan han fått upp den sa myc
ket, att han kunde komma emejlan med fing
rarna, lyckades han snart med Jacks tillbjel;
upplyfia den helt och bållst, då ett mörkt hi
syntes, i hvilket han hoppade ned.
pFölj mig, Thames,, ropade Jack och hop
pade efter B!ueskin ned i öppningen.
De. befunna sig nu i ett slags källare, i hvar
andra ända de funna en dörr. Den var stängt
på insidan. Men Jack tog mejseln af Blueski
och sköt dermed regeln tillbaka inom en hand
vändning.
Så snart de kommo inom dörrn, hördes et
häfuigt morrande.
Låt mig gå förut, sade Blueskin; hundarn
känna mig. Sch! sch! mina gossar.
I detsamma gick han fram till de arga dju
ren, som vo o bundna vid väggen; de igenkänd
honom genast och lito allesamman passera utal
alt skälla.
Efter att ha trefvat sig fram genom ett elle
par mörka och fuktiga hvalf, kommo de ändt
ligen till en trappa, som de stego uppför, och
befunno sig nu i nedra förstugan. Såsom Jac
hade förmodat, fanns ingen menniska der; el