ning och afbrott, samt en förklaring, att om ej bestämdt svar härpå erhölles, så skulle en beskickning af notarius publicus följa. En sådan kom äfven i förrgår, med reqvisition från Sjöberg om bestämdt svar, huruvida artikeln skulle införas eller icke. Resultatet blef, att Redaktionen icke fann sig förbunden att meddela något svar på en sålunda framställd begäran. Hela denna procedur å Söndagsbladets sida kunde visserligen gifva oss full anledning att icke göra minsta afseende på dess ifrågavarande önskan, helst vi äro alldeles oskyldiga till den påbördade partiskheten, då vi icke förut sett den ifrågavarande besvärsskriften, emedan vi icke hålla Söndagsbladet eller läsa detsamma annat än någon gång tillfälligtvis. Aftonbladet har dessutom redan ett par gånger yttrat sin tanka, att domen mot hr Sjöberg innefattar en oriktig tillämpning af det förra, i stället för det sednare momentet i 60 Kap. 5 N Missgerningsbalken. Men då saken rör en för yttranderätten vigtig principfråga, så torde en rekapitulation af målets beskaffenhet vara al behofvet påkallad. Söndagsbladets utgifvare instämdes, såsom man vet, för förbrytelse mot 3 8 mom. i Tryc.:frihets-lagen, som handlar om smädliga uttryck om rikets embetsoch tjenstemän i och för embetet; hvarvii det heter, att brotiet straffas efier allmän lag,. Men allmänna lagen har flera ställen, som hndla om förbrytelser mot embetsmän: 48 Kap. 38 S Missgerningsbalken, hvarest talas om den, som höter eller undsäger domare, eller annan Konungens embetsman, och 60 Kap. 4 och 5 S af samma balk handlande, den förra om den der antirgen juger å annan lönliga eller sprider sådant rykte ut om honom af argt uppsåt, och den sednare om den, som skrifver och sprider ut sådan smädeskrift, som antingen rörer en eller fleras heder och ära, goda namn och rykte; eller ej går å heder cch ära, men är eljest skymflig cch förklenlig,, hvilket allt efter brottets art straffas olika: det förra med ärans förlust och dertill spö eller ris, fängelse vid vatten och bröd eller landsflykt, som saken och personen är till, och det sednare med fängelse eller böter, efter omständigheterna, och 1ertill offentlig afbön. Nu hade åklagaren i sitt slutpåstående icke blott åberopat ett, utan flera, och om vi ej irra oss, alla de nyssnämnda lagrummen, men utan att specificera hvad str:ff han yrkade, hvilket han öfverlemnat till domsto ens afgörande. Domstolena åter, som enligt tryckfribets-lagen har att uppsätta en berättelse om målet för juryn, jemte den frågan till dess besvarande: År skriften brottslig efter det lagens tum, åklagaren åberopat? hade fullgjort detta på det sättet, att den framställt frågan: huruvida de åtalade artiklarna i Söndagsbladet voro brottsliga efter 3 8 momentet Tryckfrihets-lagen; och denna fråga besvarades med ja. Härvid var juryns pröfningsrätt inskränkt till att yttra sig öfver, huruvida artiklarna innefattade smädeliga uttryck om en rikets embetsoch tjensteman i och för embetet, och domstolen hade förbehållit sig hela Jlatituden att pröfva hvilket rum i allmänna lagen skulle tillämpas, om juryn fällde. Ehuru nu ett sådant sätt att behandla tryckfrihetsmål äfven flera gånger tillförene ägt rum — vi erinra oss t. ex. tryckfrihetsmålet mot den bekante Sundbladt år 1831 för en skrift, som var dedicerad til Nya Argus, och således ej borde vara obekant för hr Johanson, hvilken nu skrifvit i Minerva öfver Söndagsbladets mål — så är det klart, att om lagligheten af åtalade tryckta skrifters innehåll skall pröfvas af en nämnd, så bör denna äfven hafva att yttra sig öfver sjelfva qvalifikationen af det förmenta brottet, t. ex. huruvida skriften utgör en angripelse å heder och ära, eller är eljest skymflig och förklenlig,. Domstolen hade således utan tvifvel rättast bordt uppställa en fråga angående hvardera af dessa qvalifikationer serskildt; ty eljest är det klart, att en betydlig del af pröfaingsrätten frångår juryn, och ctt stort äfventyr för yttranderätten kan deraf uppstå, serdeles i tider af politisk förföljelseanda och partihat. Mea då man är ense härom, återstår i afseende på det förut omtalta serskilda fallet den frågan, huruvida juryn egde ritt att kassera eller undandraga sig att svara på domstolens fråga, äfven om den var ofullständig. I det afseendet inachåller Tryckfreihetslagea i 5 4 mom. följande: Och må nämnden, sedan dom,stolens ordförande och ledamöter afträdt, icke nåtskiljas, innan densamma häröfver med ja