ning och afbrott, samt en förklaring, att om
ej bestämdt svar härpå erhölles, så skulle en
beskickning af notarius publicus följa. En så-
dan kom äfven i förrgår, med reqvisition från
Sjöberg om bestämdt svar, huruvida artikeln
skulle införas eller icke. Resultatet blef, att
Redaktionen icke fann sig förbunden att med-
dela något svar på en sålunda framställd be-
gäran.
Hela denna procedur å Söndagsbladets sida
kunde visserligen gifva oss full anledning att
icke göra minsta afseende på dess ifrågavarande
önskan, helst vi äro alldeles oskyldiga till den
påbördade partiskheten, då vi icke förut sett
den ifrågavarande besvärsskriften, emedan vi
icke hålla Söndagsbladet eller läsa detsamma
annat än någon gång tillfälligtvis. Aftonbladet
har dessutom redan ett par gånger yttrat sin
tanka, att domen mot hr Sjöberg innefattar en
oriktig tillämpning af det förra, i stället för det
sednare momentet i 60 Kap. 5 N Missgernings-
balken. Men då saken rör en för yttrande-
rätten vigtig principfråga, så torde en rekapi-
tulation af målets beskaffenhet vara al behofvet
påkallad.
Söndagsbladets utgifvare instämdes, såsom man
vet, för förbrytelse mot 3 8 mom. i Tryc.:-
frihets-lagen, som handlar om smädliga uttryck
om rikets embets- och tjenstemän i och för
embetet; hvarvii det heter, att brotiet straf-
fas efier allmän lag,. Men allmänna lagen har
flera ställen, som hndla om förbrytelser mot
embetsmän: 48 Kap. 38 S Missgerningsbalken,
hvarest talas om den, som höter eller undsä-
ger domare, eller annan Konungens embets-
man, och 60 Kap. 4 och 5 S af samma
balk handlande, den förra om den der antirgen
juger å annan lönliga eller sprider sådant rykte
ut om honom af argt uppsåt, och den sed-
nare om den, som skrifver och sprider ut så-
dan smädeskrift, som antingen rörer en eller
fleras heder och ära, goda namn och rykte;
eller ej går å heder cch ära, men är eljest
skymflig cch förklenlig,, hvilket allt efter brot-
tets art straffas olika: det förra med ärans för-
lust och dertill spö eller ris, fängelse vid vat-
ten och bröd eller landsflykt, som saken och
personen är till, och det sednare med fän-
gelse eller böter, efter omständigheterna, och
1ertill offentlig afbön.
Nu hade åklagaren i sitt slutpåstående icke
blott åberopat ett, utan flera, och om vi ej
irra oss, alla de nyssnämnda lagrummen, men
utan att specificera hvad str:ff han yrkade,
hvilket han öfverlemnat till domsto ens afgö-
rande.
Domstolena åter, som enligt tryckfribets-lagen
har att uppsätta en berättelse om målet för
juryn, jemte den frågan till dess besvarande:
År skriften brottslig efter det lagens tum, å-
klagaren åberopat? hade fullgjort detta på det
sättet, att den framställt frågan: huruvida de
åtalade artiklarna i Söndagsbladet voro brotts-
liga efter 3 8 momentet Tryckfrihets-lagen;
och denna fråga besvarades med ja. Härvid
var juryns pröfningsrätt inskränkt till att yttra
sig öfver, huruvida artiklarna innefattade smä-
deliga uttryck om en rikets embets- och
tjensteman i och för embetet, och domstolen
hade förbehållit sig hela Jlatituden att pröfva
hvilket rum i allmänna lagen skulle tillämpas,
om juryn fällde.
Ehuru nu ett sådant sätt att behandla tryck-
frihetsmål äfven flera gånger tillförene ägt rum
— vi erinra oss t. ex. tryckfrihetsmålet mot
den bekante Sundbladt år 1831 för en skrift,
som var dedicerad til Nya Argus, och således
ej borde vara obekant för hr Johanson, hvil-
ken nu skrifvit i Minerva öfver Söndagsbladets
mål — så är det klart, att om lagligheten af
åtalade tryckta skrifters innehåll skall pröfvas af
en nämnd, så bör denna äfven hafva att yttra
sig öfver sjelfva qvalifikationen af det förmenta
brottet, t. ex. huruvida skriften utgör en an-
gripelse å heder och ära, eller är eljest skymf-
lig och förklenlig,. Domstolen hade således
utan tvifvel rättast bordt uppställa en fråga an-
gående hvardera af dessa qvalifikationer ser-
skildt; ty eljest är det klart, att en betydlig
del af pröfaingsrätten frångår juryn, och ctt
stort äfventyr för yttranderätten kan deraf upp-
stå, serdeles i tider af politisk förföljelseanda
och partihat.
Mea då man är ense härom, återstår i af-
seende på det förut omtalta serskilda fallet den
frågan, huruvida juryn egde ritt att kassera
eller undandraga sig att svara på domstolens
fråga, äfven om den var ofullständig. I det
afseendet inachåller Tryckfreihetslagea i 5 4
mom. följande: Och må nämnden, sedan dom-
,stolens ordförande och ledamöter afträdt, icke
nåtskiljas, innan densamma häröfver med ja