manträden, och är öfver hufvud en man af fog-
liga tänkesätt. Men allt detta når ej längre än
systemet tillåter; och samme män, hvilka ge-
nom så många af sina åtgärder ådagalägga sin
goda vilja för Preussens utveckling till ett lag-
bundet samhälle, tro sig verkligen i stånd att
efter godtfinnande låta vagnen stadna, som de
bjelpa till att skjuta fram, och fordra af folket
ovilkorligt erkännande af den högsta statsvis-
dom hos sina förmyndare, och villigt biträde
till upprätthållande af det upplysta enväldets
bekanta grundsats: Allt för folket, ingenting
genom folket !
I följd af denna grundsats betrakta de såsom
grof otacksamhet och straffbar motspänstighet,
att man icke finner sig belåten med hvad de
behaga tilldela; och äfven från sjelfva thronen
bafva vi fått höra klagomål öfver den dåliga
presseny och pupprorsstiftares brottsliga syftenn,
och hört dem på det högsta fördömas, derföre
att de, oaktadt så många välgerningar, icke upp-
höra med sin förstörande vaksamhet. Hvad
man i nuvarande hof- och kabinettsregioner
kallar -ålgerningar, visar sig från andra syn-
punkier blott såsom obetydliga vederlag för
de eviga och outplånliga rättigheter, som en-
väldet med våld frånröfvat folket; och mellan
dessa begge åsigter är ingen förmedling tänk-
bar. Den ena eller andra måste segra, och an-
tingen den i förnuftet grundade rättvisan gå
triumferande ur striden, eller det historiska
— häfdens rätt — trycka all annan rätt i stoftet.
Vid landtdagens slut förespåddes att de, som
inbillade sig hafva vunnit en seger, befunno sig
i stor förvillelse. Man förespådde att i stället
skulle följa en reaktion, som vi hade att ge-
nomgå; ty då man bkbittills misslyckats att till-
foga de förut gällande styrelsegrundsatserna nå-
got afgörande nederlag, och tvärtom såg dem
ständigt öfverlägsna: såg valen till de permanenta
utskotten genomdrifvas, och deputationen för
statsskuldsärenderna framtvingas och den an-
dra kurians majoritet underordna alla sina be-
slut under herrekurians och kronans godtfin-
nande, så var det påtaglgt att ingenting vä-
sendtligt skulle komma att förändras. Och
som det spåddes, har det skett. I stället för
att ramla, förskansar sig systemet mer och mer,
och mer än någonsin visar det sig beredt att
låta sina motståndare röna hela tyngden af sin
öfvermakt. Om rågon tryckfrihet eller tryck-
frihetslag är ej vidare fråga. Underhandlingar-
ne derom vid förbundsdagen hafva gått upp i
rök, på sätt man kunde veta på förhand, och
vi må lyckönska oss dertill; ty hvad man kun-
de vänta af det framlagda lagförslaget väckte
ingen lystnad efter en tryckfrihet, som endast
var att anse för den bryntaostkanten, hvarmed
de liberala mössen skulle lickas i fällan. I
stället hafva vi nu en strängare censur, än nå-
gonsin förut, och förföljelseandan röjer sig ganska
märkligt. Rättegångar mot frisinnade författa-
re, mot personer som tala oförsigtigt och mot
utländska tidningars korrespondenter, dem man
söker uppspana, måste öka farhågorna för yt-
terligare polisåtgärder och fortsatta qväsnings-
försök emot tryckpressen och allmänna rösten.
I vår theologiska strid har ej heller någon
mildring försports; den för någon tid sedan ut-:
färdade förordning, som bestämmer religions-
partiernas och sekternas statsrättliga förhållan-
de, har icke frambragt någon större fördrag-
sambet. Predikanten Uhlich i Magdeburg kal-
lades att för sina lärosatser stå till. svars hos
provincia onsistorium, hvilket är ortens högsta
tros tribunal; och blott med en rösts pluralitet
undgick han en afsältningsdom. Hsan har alltså
för närvarande stadnat qvar i tjensten. Hade
ban blifvit afsatt, så skulle största delen af
denna stora och rika handelsstads invånare,
jemte den af dem högt aktade andlige mannen,
hafva utträdt ur statskyrkans gemenskap, och
protestantismens inre jäsning och upplösning
skulle derigenom vunnit en ansenlig tillvext.
(Slutet följer.)
EL aa co OMR