ett slags sång, som liknade ett afbrutet stycke
af en ballad:
Med namn af Owen Wood, det var
En snickare i fordna dar,
En lycklig sälle, ty af gull
Han hade hela kistan full.
Han måtte finna trohet hos mången.
Men frun var stygg, och han var svag;
Hon grälade båd natt och dag;
Och mellanåt hon höll sig väl
Med en eländig krämarsjäl.
Ty otrohet sviker så mången.
Jag har en skål att proponera!, ropade Shep-
pard och fyllde ett glas. Jag hoppas ni ej
vägrar att dricka den, herr Kneebonel,
Han understår sig inte, mumlade Blueskin.
Hvad är det för en skål? frågade klädes-
handlaren, i det han återvände till bordet och
tog ett glas i handen.
En skål för Thames Darrells snara förening
med Winifred Wood! utropade Jack.
Kneebone rodnede af vrede och satte glaset
ifrån sig, utan att smaka det.
Blueskin fortsatte sin visa:
En dotter hade Wood, så skön,
Så god, så mild, så ren som snön:
Till henne krämarn blygdes ej
Att fria, men fick snöpligt nej.
Ty otrohet grämer så mången.
Tystb ropade Jack.
Men Blueskin kunde ej fås att tiga. Han
fortfor med sin sång, oaltadt bans följeslagares
yreda blickar,
Att lyckas han försökte allt;
Men hennes svar blef lika kallt.
Herr Kneebone, sa hon, aldrig ni
,Kan komma att min make bli.
Ty otrohet hatar så mången,
Jag skulle tagit hvem som helst,
pBlott för att ifrån er bli frälst.
Men nu har Thames mitt hjerta fått,
Jag lycklig blir med honom blott.
Ty trohet finner man hos mången,
Vägrar ni att dricka skålen ? frågade Jack
med: otålighet.
pJa, det gör jag, svarade Kneebone.