finnes, så länge kan den äfven vara viss på att kunna genom lagen tygla alla samhbällsordningen undergräfvande anslag. Hr Hage anmärker det vedermäle, som i detta hänseende lemnats i England, i fråga om Kartistpartiet. Så länge kartisterna stadnade inom diskussionens område, lät regeringen dervid bero, fastän de förde det mest upproriska språk och höllo högst bullersamma folkmöten. Men så snart de begynte anlita handkraften, i stället för ordets vapen, använde regeringen sin myndighet och drog dem till ansvar inför rätta. Till några utomordentliga åtgärder skred styrelsen icke, så betänkligt än partiets ofog föreföll, och fastän man i andra länder skulle med den största förskräckelse hafva åsett sådana tilltag som detta partis, och i dem fruktat för rubbr.ng af statens grundvalar. De anklagade kartisterna fingo tillgodonjuta samma rältegångsförmåner, som alla andra; rättvisan gick sin v.nliga gång. Följden blef att folket gaf sitt h:fall till åtalen och fann sig tillfreds med straff iomarne, samt att de vådliga samhällsrörelserna dels afstadnade, dels antogo ett helt ann2t lynne, och höllo sig inom leglighetens råmärken. Sålunda står ett samhälle säkert och starkt under den mest allvarsamma strid, utför de svåraste polisproblemer, och framgår lugnat och tryggt på sin bana, under jurymannadon:stolens högn. Band juryinrättnin.ens förmåner erinrar hr Hage äfven om denna institutions välgörande verka:s på de ständiga domare, som afkunna de af juryn förberedda domsluten. Deras samverkan med de edsvurne utvecklar deras egen duglighet. När den juridiske domaren ser sig omgifven at medborgare, hv.idka jemte honom stola handhbsfva rättvisan; när det åligger honom att ät dem gilva en öfversigt af målets gång; då måste ban använda hela sin förmåga lör att på ett tilifredsställande vis fullgöra sitt ingenting mindre än lätta värf. Hans skicklighet, likasom hans sjelfständigbet, tages härvid på det högsta i anspråk. Någon i ögonen fallande vårdslöshet, skefhet i åsigter, eller okunnighet, är knappast tänkbar hos en domare, som förer ordet vid en jurydomstol. Ännu mera betydelsefull är juryinrättningens verkan på folkets medborgerliga, på dess intellektuella och moraliska bildning. Vissheten om att i landet icke gilvas några oföränderliga domare, som kunna på vådligt sätt utöfva sin makt öfver andras lif, ära och frihet, stänker medborgaren ett lugn och en trygghet, en manlig tillförsigt, som hos honom utveckiar ädla anlag och stora krafter; den förlänar honom belåtenhet med sambhällsskicket, ett själens välbefinnande, en tillgifvenhet till de förhållanden, i hvilka han sjelf står till det allmänna; i stället för den ängslan och missbelåtenhet, som herrska under inqvisitionslagskipningens välde. Tankan att han sjelf möjligtvis kan komma att intaga domaresätet såsom edsvuren, höjer hans begrepp om sin medborgerliga sambhällsställning, uppfordrar honom att taga kännedom om sitt fäderneslands lagar och institutioner, inskärper hos honom regeln att äfven . alla andra fall pröfva, innan han dömer eller fördömer. När ban från sina hvardagsbestyr kallas till domarevärf, lär han s:g mer omedelbart, än på något annat sält, att han såsom medborgare har åligganden inför samhället: ati han icke uteslutande må sträfva blott för sitt enskilda bästa; och han räddas härigenom fran att förfalla till en för det hela Jliknöjd egoism. Såsom juryman kommer han att efter sitt eget bästa förstånd och på sitt eget samvete afgöra de vigtigaste frågor, och denna sjelfansvar.ghet stärker hans karakter, förbättrar och utbildar den. Han lär sig ej sällan att bedöma sig sjelf, sedan han varit förbunden att samvetsgrannt bedöma andra. De, hvilka såsom jurymän afgjort vigtiga brottmål, medtaga ofta från detta bestyr ett intryck för lifstiden af hvad de skärskådat under oskuldens hårda pröfning eller missdådarens förtviflade ansträngning i striden för lifvet, äran, friheten. Återkommen från sitt ansvarsfulla kall, skildrar jurymannen för sin husliga krets hvad han sett och erfarit, och sprider derigenom vigtiga upplysningar .och lärdomar bland de sina. Att folket sålunda sjelf ombesörjer domarekallet, måste ovilkorligt utbreda aktning för lag, ordning, frihet och Tättrådighet. Medborgarne lära sig då omedelbart begripa straffets nödvändighet, medan de tillika inse de vådor och förföljelser, för hvilka oskulden kan utsättas, och inhemta vigten af de garantier, som samhället erbjuder för friheten och för tryggheten emot godtycke och våld. : Juryn är, — för att sluta dessa utdrag, med ett yttrande af Tocqueville — att anse som en ständigt öppen skola, hvarihvar edsvuren lår att känna sina rättigheter; hvari han träder i förbindelse med de mest bildade och upplyste medlemmar a! samhället; hvari han på praktiskt säct vinner lagtunskap, under det alt lagens ord och anda inför bonom utvecklas genom advokaternas slutledningar, domarens vägvisning och sjelva parternas passioner.w a 2 NATIONAL-EKONOMERNAS KONGRESS I BRöÖSSEL. Dlanna hanograsa är Anm I många Afocnnandan