hof af löner till alla dess embetsmän, den indelte soldaten deri inberäknad, likasom städernas embetsoch tjenstemän, till kyrko-, skol-, lingshus och alla andra för det allmännas tjenst bestämda byggnader, till större och kostsamma oroars underhåll o. s. v., att skatterna erlades yra gånger om året, uttsxerades inom yrken och distr:ikter och uppbures inom dem, m. m. Ehuru stor och ögonskenlig nyttan skulle blifva af detta enkla och na!urenliga beskattningssätt, är jag likväl alldeles icke blind för det motstånd förslaget derom skulle möta. Man skulle ej underlåta att anföra de tusen gånger sagda och tusen gånger upprepade invändninsarne: att de inhemska mnäringarne behöfva skydd; ett deras idkare inlåtit sig deri, förliande sig på statens löfte om säkerhet mot inrång utifrån och om den förlust de skulle lida if sina deri nedlagda kapitaler och mångåriga insträngningar, i fall en väg öppnades för utändningens töflan; att jordägarne innehafva sin gendom ti!l följd af arf eller köp, med kunskap om och beräkning på dervid häftande hemmansväntor, och att en förändring deri skulle bli en ättnad för några få, till skada för många anIra; jemte flera dylika inkast. Häremot skall jag ej anföra hvad som lika fia blifvit sagdt, utan att öfvertyga de dervid ntresserade, hvarken om den stora majoritetens naturliga rätt, för hvilken minoritetens fördel måste vika, eller om att denna fördel är mera nbillad än verklig; att fabriker och slöjder, för in sannskyldiga fortkomst och trefnad, behöfva rihet och säkerhet mer än privilegier, Jåneunderstöd och importförbud; att den tillväxt le sednare åren vunnit har uppkommit genom le något lossade fjettrarne på den utländska konkurrensen; alt förmodligen ingen näring gålt inder genom den, åtminstone på långt när icke så många som de, hvilka derigenrm uppblomstrat, med mycket annat, som bide förnuft och erfarenhet gifva vid handen. Invändningarne emot friheten i handel och förnuft i beskattningssitt hafva ett vida mäktigare försvar, än deras förfäktares argumenter, i det enkla skäl, alt de nuvarande förhållanderna existera, och alt staten bör, till följd af samhällsfördragets srundsatts, respektera det af henne erkända. Allt bäremot stridande är orättvisa, är äfventyr, cke derföre, att det medför skakningar, men derföre, att det kränker rättvisans grundsattser. hvilket utgör den största af alla samhällsvådor Af denna grundsatts följer likväl icke hvad några så gerna vilja eablera som regel: att det bestående evigt skall b b-hållas, äfven om det ir sadligt och naturvidrigt; men att det aldrig bör våldsamt rubbas, att det endast bör afskaffas på den lugna och fredliga öfverenskommelsens väg samt emot ersättning, men hvarvid staten måste förbehålla sig optionsrätten, likasom hon gjort vid expropriagionstagens stiftande. 17 (Forts. följer.)