hof af löner till alla dess embetsmän, den in-
delte soldaten deri inberäknad, likasom städer-
nas embets- och tjenstemän, till kyrko-, skol-,
lingshus och alla andra för det allmännas tjenst
bestämda byggnader, till större och kostsamma
oroars underhåll o. s. v., att skatterna erlades
yra gånger om året, uttsxerades inom yrken
och distr:ikter och uppbures inom dem, m. m.
Ehuru stor och ögonskenlig nyttan skulle blif-
va af detta enkla och na!urenliga beskattnings-
sätt, är jag likväl alldeles icke blind för det
motstånd förslaget derom skulle möta. Man
skulle ej underlåta att anföra de tusen gånger
sagda och tusen gånger upprepade invändnin-
sarne: att de inhemska mnäringarne behöfva
skydd; ett deras idkare inlåtit sig deri, förli-
ande sig på statens löfte om säkerhet mot in-
rång utifrån och om den förlust de skulle lida
if sina deri nedlagda kapitaler och mångåriga
insträngningar, i fall en väg öppnades för ut-
ändningens töflan; att jordägarne innehafva sin
gendom ti!l följd af arf eller köp, med kunskap
om och beräkning på dervid häftande hemmans-
väntor, och att en förändring deri skulle bli en
ättnad för några få, till skada för många an-
Ira; jemte flera dylika inkast.
Häremot skall jag ej anföra hvad som lika
fia blifvit sagdt, utan att öfvertyga de dervid
ntresserade, hvarken om den stora majoritetens
naturliga rätt, för hvilken minoritetens fördel
måste vika, eller om att denna fördel är mera
nbillad än verklig; att fabriker och slöjder, för
in sannskyldiga fortkomst och trefnad, behöfva
rihet och säkerhet mer än privilegier, Jåne-
understöd och importförbud; att den tillväxt
le sednare åren vunnit har uppkommit genom
le något lossade fjettrarne på den utländska
konkurrensen; alt förmodligen ingen näring gålt
inder genom den, åtminstone på långt när icke
så många som de, hvilka derigenrm uppblom-
strat, med mycket annat, som bide förnuft och
erfarenhet gifva vid handen. Invändningarne
emot friheten i handel och förnuft i beskatt-
ningssitt hafva ett vida mäktigare försvar, än
deras förfäktares argumenter, i det enkla skäl,
alt de nuvarande förhållanderna existera, och
alt staten bör, till följd af samhällsfördragets
srundsatts, respektera det af henne erkända.
Allt bäremot stridande är orättvisa, är äfventyr,
cke derföre, att det medför skakningar, men
derföre, att det kränker rättvisans grundsattser.
hvilket utgör den största af alla samhällsvådor
Af denna grundsatts följer likväl icke hvad
några så gerna vilja eablera som regel: att det
bestående evigt skall b b-hållas, äfven om det
ir sadligt och naturvidrigt; men att det aldrig
bör våldsamt rubbas, att det endast bör afskaf-
fas på den lugna och fredliga öfverenskommel-
sens väg samt emot ersättning, men hvarvid
staten måste förbehålla sig optionsrätten, lika-
som hon gjort vid expropriagionstagens stiftande.
17 (Forts. följer.)