af hvars och ens förmåga, ty det är denna,
och endast den, staten äger rätt att afse. För-
mögenbeten borde vara grunden, och denna bör
staten få lära känna hos hvar och en skattdra-
gande, emedan den på sitt sätt tillhör det all-
männa. Användandet åter tillhör helt och hål-
let individen. Om man skulle kunna införa
den beskattningsmethod, att hvar och en inom
sin klass inför yrkeskamrater eller grannar upp-
gaf beloppet af sin tillgång eller sin egendoms
afkastning, att alla dessa uppgifter hopsumme-
rades för yrken eller distrikter, derefter för lä-
nen och slutligen för hela riket; att staten i
mån deraf fördelade skatterna på lin, yrken,
distrikter och socknar, och dessa sinsemellan i
municipal väg uppburo dem qvartalsvis, hvar-
igenom statsbehofvet alltid skulle fyllas, men
intet öfverskott och ingen brist uppkomm2; om
all utskyld erlades endast på detta sätt; om
följaktligen alla de mångartade indirekta in-
komsttitlarna af tull, zecis, charta sigillata och
hvad de allt heta, sålunda upphörde, är det
nästan oberäkneligt hvilket välgörande inflytande
detta skulle hafva på hela statskroppen, med
hvad friska pulsslag dess hjerta skulle slå, huru
lätt blodet skulle strömma i dess ådror, hvil-
ken kraft och lefnadslust skulle spänna alla dess
muskler och hvilken tyngd af bekymmer, svå-
righeter och obehag skulle b:sparas alla dem,
som i mer eller mindre mån hafva med statens
styrelse något att skaffa ).
Ett sådant systems införande skulle dock för-
utsätta en grad af allmän upplysning, som för-
modligen aldrig funnits och åtminstone icke nu
finnes på något ställe i verlden. Under nu be-
stående förhållanden skulle förslaget derom möta
det häftigaste motstånd kanske just hos dem,
som deraf skulle hafva den största nyttan: de
skattdragande, och det torde således tills vidare,
måhända för alltid, få blifva en vacker dröm.
Menniskorna förblifva kanske alltid, äro åtmin-
stone nu så länge, med ell sin inbillade klok-
het, till en viss grad barn, och vi lära således
få behålla dessa indirekta skatter, hvaraf de
hafva så mycken skada. Det aldra sällsammaste
är, att då folk och statsmakter kunna afskaffa
de direkta, tro de sig verkligen hafva gjort en
betydlig vinst, eturu de på samma gång lidit
en förlust och begått en orättvisa. Det skulle
nemligen vara alla statsborgares rält att få an-
vända sina tillgångar huru de bebagade, och att
för det bästa möjliga pris kunna ansksffa sina
behofver, dessa måtte nu vara oumbärliga lifs-
förnödenheter eller njutningar, äfvensom det är
deras ovilkorliga pligt att i mån af sin förmåga
bidraga till statens behof. Det indirekta be-
skattningssystemet vänder deremot upp och ner
på dessa grundsatser, fördyrar och försvårar hvarje
steg i lifvet statsborgaren tager, gör det för den
fattige svårt och kostsamt att skaffa sig sina
lefnadsbehof, att söka rättvisa, att röra sig inom
samhället, försvårar lifvets njutning för den nå-
got mer ägande, men lemnar åt den rikes god-
tycke att bidraga intet till statens behof, eller
att åtminstone dertill på intet sätt bidraga i
min af sin förmåga.
Som imedlertid det ej är att befara att detta
beskattaingssystem hos oss kommer i fråga att
införas, kan jag här inskränka mig till en an-
tydning af hvad som, med våra bestående för-
hållanden, kunde och borde göras till lättnad
både för staten och de skattdragande. Detta
vore:
a) att tull-lagstiftningen ordnas på ett för-
nutsenligare sätt; att om ej den s. k. skydds-
tullen kan helt och hållet afskaffas, hvilket ännu
så länge icke torde vara att vänta, då så många
missförstådda intressen, så många förvillelser i
begreppen ännu hafva öfverhand, den åtmin-
stone nedsattes till ett så lågt belopp, att den
ej, såsom nu, rent af inbjöde till lurendrejeri
och försnillning; att helst ingen, men åtmin-
stone en ganska lindrig, tull lades på lifvets
nödtorfter och på råimnen; att afgifterna i all-
mänhet gjordes låga, både för att med lätthet
kunna uppbäras och för att öka handeln samt
följaktligen äfven tullinkom terna; att de frara-
för allt gjordes så oföränderliga som möjligt,
icke vexlande med riksdagarnes vindkast och
regeringens godtfinnande, utan, om de ej kunna
bli permanenta, till det minsta bestämdes för
en viss tid, t. ex. tio år, oberoende af derunder
inträffande riksmöten, spannmilsbrist eller hvad
andra omständigheter som helst. Man må nem-
ligen icke vänta sig hvarken någon tryggad han-
del eller några blomstrande näringar, så länge
icke tullafgifterna äro lindriga och säkerhet gif-
ves för deras bestånd;)
b) att de öfriga indirekta skatterna, t. cx.
charta sigillata, posttaxan och bränvinsbrännings-
afgiften, om de ej kunna alldeles afskaffas, lik-
väl nedsättas så lågt som möjligt, med skyldigt
afseende både på folkets naturenliga rätt och
på stateas medelbara och omedelbara nytta,
hvarom något mer längre fram:
c) att de direkta skatterna förvandlas till en
enda artikel: penningar; att således alla de för-
åldrade skattetitlarne: jordboksränts, de hundra-
detals persedels-utskylderna försvinna, att all
jord taxeras efter sitt verkliga värde, att skatt
ingår omedelbarligen till staten och derifrån
lika omedelbarligen utgår till alla dennas be-
) Här befara vi, att författaren något för lätt be-
handlat ett ämne, som ej kan afgöras på några
rader, ehuru han synes oss hafva rätt i hufvud-
satsen. Red. anm.
) Härvid måste observeras, att detta förf:s förslag
förutsätter en ändring af grundlagen, som före-
skrifver att Ständerna vid hvarje riksdag bestäm-
ma tullbevillningen. För öfrigt är det visserligen
en ofta hörd jargon att tullsystemet vexlar med
hvarje riksdag; men detta är egentligen ett skick,
som Pprohibitisterna nyss före hvarje riksdag upp-
häft för att få behålla de absoluta förbuden. At-
minstone känne vi ej annat, än att prohibitifsy-