af hvars och ens förmåga, ty det är denna, och endast den, staten äger rätt att afse. Förmögenbeten borde vara grunden, och denna bör staten få lära känna hos hvar och en skattdragande, emedan den på sitt sätt tillhör det allmänna. Användandet åter tillhör helt och hållet individen. Om man skulle kunna införa den beskattningsmethod, att hvar och en inom sin klass inför yrkeskamrater eller grannar uppgaf beloppet af sin tillgång eller sin egendoms afkastning, att alla dessa uppgifter hopsummerades för yrken eller distrikter, derefter för länen och slutligen för hela riket; att staten i mån deraf fördelade skatterna på lin, yrken, distrikter och socknar, och dessa sinsemellan i municipal väg uppburo dem qvartalsvis, hvarigenom statsbehofvet alltid skulle fyllas, men intet öfverskott och ingen brist uppkomm2; om all utskyld erlades endast på detta sätt; om följaktligen alla de mångartade indirekta inkomsttitlarna af tull, zecis, charta sigillata och hvad de allt heta, sålunda upphörde, är det nästan oberäkneligt hvilket välgörande inflytande detta skulle hafva på hela statskroppen, med hvad friska pulsslag dess hjerta skulle slå, huru lätt blodet skulle strömma i dess ådror, hvilken kraft och lefnadslust skulle spänna alla dess muskler och hvilken tyngd af bekymmer, svårigheter och obehag skulle b:sparas alla dem, som i mer eller mindre mån hafva med statens styrelse något att skaffa ). Ett sådant systems införande skulle dock förutsätta en grad af allmän upplysning, som förmodligen aldrig funnits och åtminstone icke nu finnes på något ställe i verlden. Under nu bestående förhållanden skulle förslaget derom möta det häftigaste motstånd kanske just hos dem, som deraf skulle hafva den största nyttan: de skattdragande, och det torde således tills vidare, måhända för alltid, få blifva en vacker dröm. Menniskorna förblifva kanske alltid, äro åtminstone nu så länge, med ell sin inbillade klokhet, till en viss grad barn, och vi lära således få behålla dessa indirekta skatter, hvaraf de hafva så mycken skada. Det aldra sällsammaste är, att då folk och statsmakter kunna afskaffa de direkta, tro de sig verkligen hafva gjort en betydlig vinst, eturu de på samma gång lidit en förlust och begått en orättvisa. Det skulle nemligen vara alla statsborgares rält att få använda sina tillgångar huru de bebagade, och att för det bästa möjliga pris kunna ansksffa sina behofver, dessa måtte nu vara oumbärliga lifsförnödenheter eller njutningar, äfvensom det är deras ovilkorliga pligt att i mån af sin förmåga bidraga till statens behof. Det indirekta beskattningssystemet vänder deremot upp och ner på dessa grundsatser, fördyrar och försvårar hvarje steg i lifvet statsborgaren tager, gör det för den fattige svårt och kostsamt att skaffa sig sina lefnadsbehof, att söka rättvisa, att röra sig inom samhället, försvårar lifvets njutning för den något mer ägande, men lemnar åt den rikes godtycke att bidraga intet till statens behof, eller att åtminstone dertill på intet sätt bidraga i min af sin förmåga. Som imedlertid det ej är att befara att detta beskattaingssystem hos oss kommer i fråga att införas, kan jag här inskränka mig till en antydning af hvad som, med våra bestående förhållanden, kunde och borde göras till lättnad både för staten och de skattdragande. Detta vore: a) att tull-lagstiftningen ordnas på ett förnutsenligare sätt; att om ej den s. k. skyddstullen kan helt och hållet afskaffas, hvilket ännu så länge icke torde vara att vänta, då så många missförstådda intressen, så många förvillelser i begreppen ännu hafva öfverhand, den åtminstone nedsattes till ett så lågt belopp, att den ej, såsom nu, rent af inbjöde till lurendrejeri och försnillning; att helst ingen, men åtminstone en ganska lindrig, tull lades på lifvets nödtorfter och på råimnen; att afgifterna i allmänhet gjordes låga, både för att med lätthet kunna uppbäras och för att öka handeln samt följaktligen äfven tullinkom terna; att de fraraför allt gjordes så oföränderliga som möjligt, icke vexlande med riksdagarnes vindkast och regeringens godtfinnande, utan, om de ej kunna bli permanenta, till det minsta bestämdes för en viss tid, t. ex. tio år, oberoende af derunder inträffande riksmöten, spannmilsbrist eller hvad andra omständigheter som helst. Man må nemligen icke vänta sig hvarken någon tryggad handel eller några blomstrande näringar, så länge icke tullafgifterna äro lindriga och säkerhet gifves för deras bestånd;) b) att de öfriga indirekta skatterna, t. cx. charta sigillata, posttaxan och bränvinsbränningsafgiften, om de ej kunna alldeles afskaffas, likväl nedsättas så lågt som möjligt, med skyldigt afseende både på folkets naturenliga rätt och på stateas medelbara och omedelbara nytta, hvarom något mer längre fram: c) att de direkta skatterna förvandlas till en enda artikel: penningar; att således alla de föråldrade skattetitlarne: jordboksränts, de hundradetals persedels-utskylderna försvinna, att all jord taxeras efter sitt verkliga värde, att skatt ingår omedelbarligen till staten och derifrån lika omedelbarligen utgår till alla dennas be) Här befara vi, att författaren något för lätt behandlat ett ämne, som ej kan afgöras på några rader, ehuru han synes oss hafva rätt i hufvudsatsen. Red. anm. ) Härvid måste observeras, att detta förf:s förslag förutsätter en ändring af grundlagen, som föreskrifver att Ständerna vid hvarje riksdag bestämma tullbevillningen. För öfrigt är det visserligen en ofta hörd jargon att tullsystemet vexlar med hvarje riksdag; men detta är egentligen ett skick, som Pprohibitisterna nyss före hvarje riksdag upphäft för att få behålla de absoluta förbuden. Atminstone känne vi ej annat, än att prohibitifsy