Med dessa ord gick hon sin väg, och Jack inträdde i cellen. v Ehuru beredd han var på en ryslig syn, och ehuru härdade hans nerver voro, bäfvade han dock ovilkorligt tillbaka för den förfärliga anblick som mötte honom. Hopkrupen i ett hörn af rummet, satt hans olyckliga mor på en halmkärfve, såsom en fullkomlig motsats till hvad hon fordom varit. Hennes ögon gnistrada i mörkret som ett par eldslågor, — ty dagsljuset inträngde endast sparsamt genom ett litet gallerfönster, — och då hon fästade d2m på den inkommande, tycktes de vilja intränga till djupet af bans själ. Ett gammalt skynke var hopfästadt öfver hennes axlar, och för öfrigt hade hon ingenting på sig, mer än en stubb. Hennes armar och fötter voro bara, och nästan köttlösa, som på ett benrangel. Henn:s ansigte var af ea ryslig magerhet och hvithet, och bar vansinnets ohyggliga stämpel, samt stir:ande blick. Hennes bår var afrakadt, och kring pannan var lindad en gammal trasa, hvaruti några halmstrån voro instuckna. Hennes smala fingrar vors beväpnade med naglar, så långa som klorna på en roffågel. Vid ett jernbälte, som hon hade omkring lifvet, satt en kedja, som fästade henne vid väggen. Ceilen, der hon var innesluten, var ungefär sex fot lång och fyra fot bred; väggarna voro fullsmetade med fant:stiska ritningar, po tiska fragmenter, korta sentenser, och namn — allt minnesmärken, så väl af rummets förra innehafvare, som af dess nuvarande invånarinna. Vid Jacks inträde satt hon och mumlade för sig sjelf sådana o-ammanhängande orj3, som vanligen äro sinnesförvirringens uttryck; men sedan henne: öga en stund hvilat på hans figur, upphörde den stirrande blicken, och ett smål2ende visade sig på hennes ansigte. Detta smålecn1de var doex af sådin art, att det blef till och med ännu pinsammare för åskådaren, än hennes förra stela uppsyn. Det är en ängel som kommer,, rosade hon, mel ögon strålande af för!jusning. Snarare en djefvul,. som bragt er i denna belägenhet! suckade heanes son. Ni är en ängel, har jag sagt, forifor den arma vansinniga; och min Jack skulle ha varit alldeles l:k er, om han hadz2 lefvat. Men