NYve MERIDA BVITFUVLVII 2208 UUVUIL UUHUULUIL UlLb UllDLG
lifvet. Utslaget är underställdt Kongl. Maj:t.
BLANDADE ÄMNEN:
SKÅDESPELET CARL IX.
Detta skådespel har nu varit uppfördt åtskil-
liga gånger på den Kungliga teatern och gifvit
rätt goda bus. Oaktadt de anmärkningar, som
kunna göras vid ett och annat parti, har pu-
bliken dock skänkt sitt bifall åt de dramatiska
effekter, på hvilka stycket är ganska rikt, samt
åt den poesi, som genomgår diktionen deri.
En af de vackraste scenerna cch som varit mest
omtyckta är följande, som vittnar om en gan-
ska lycklig inspiration, och synes oss förtjent
att meddelas i utdrag:
IL.
TRETTONDE SCENEN.
Fängelsehvalfvet i Tre kronor. På ena sidan sit-
ter Otto Ren. På hufvudet har han en krona af
gråpapper. I den ena handen har han såsom spira
Jen käpp; i den andra en rofva till äpple. Nedanför
honom sitter Johan Hyl, sysselsatt med tärnings-
spel. Midt emot dem på andra sidan har Erik
Bjelke tagit plats.
FJORTONDE SCENEN.
De förra. Hertigen.
Hertigen. Hon är ej kommen än. Jag här vill dröja.
(Sätter sig på en stenbänk i fonden.)
Otto Ren. Wi etc. etc. etc. etc. etc. göre veter-
ligt, att nådens sol nedgått och högvederbörligen
slocknat för Johan Hyl, enär vi härmed förklara,
såsom vi ock förklara låte,: honom för vår verkliga
riksupprorsstiftare.
Johan Hyl. Nu är det slut med mig, stackare.
Otto Ren. Tack, tack mina vänner, som slogol.
hufvudet af honom, tack, tack! Hi, hi, hi, hi! hi!
Hertigen. Jag ser att mannen verkligt galen är.
(Fängelsets) storaål ingångsdörr öppnas. Anna in-
träder.)
FEMTONDE SCENEN.
De förre. Anna.
Anna. Så nära på en gång och fjerran
Från lifvets lycka jag mig känner.
Jag är så rik — och dock så fattig.
Min rikedom är ögonblicket,
Min fattigdom är hela lifvet.
Bland tusende jag honom kände.
Der sitter han. Se upp, min Erik!
Erik (ser på henne uppmärksamt).
Se mina ögon rätt? — O, dåras icke
Mitt skakade förstånd utaf en villa?
Anna. Jag kommer hit som din Valkyria,
Som dödsbebåderska. — Mig nalkas ej,
Förr än din dödsdom långt från mig jag kastat.
Erik. När döden kommer uti din gestalt,
r den välkommen, är den efterlängtad.
Anna. Låt mig få silta ned hos dig en stund.
Erik, Och kärlek hviska som i fager lund.
Anna. Vår kärlek är en tår i blomma röd,
I varma bröst en saga om din död.
Erik. Uppå sin egen graf hvar blomma knoppas.
Anna. På lifvet ej, på döden få vi hoppas.
Erik. Hur ljuft att armar kring din medja slå,
Och i ditt blåa öga in få skåda.
Anna. En gång i himlen på en stjerna så
Bredvid hvarann vi skola drömma båda.
Erik. Der skall ej någon blick oss skilja mer,
Ej mellan oss en mulen åska bullra.
Anna. Der uppe evig, evig kärlek ler,
Och englavingar har hvar tankes skuldra.
Erik. Blott den som vore der på stjerne-ö,
Och allt förbi, förbi! När skall jag dö?
Anna. När skall du dö? Finns då ej räddning mer?
Erik. Hvad himlen har beslutat, så ock sker.
Johan Hyl (till Otto Ren). Ers Majestät, jag har
en nåd att bedja om.
Otto Ren. Lefver du än? — Jo jo! Oss narra de
— Jaså, en nåd? — Vet du hvad en nåd är?
Det är en nyck eller en knyck på min kungliga
näsa. När jag vill vara menniska, gör jag rätt. När
jag vill vara en Gud, ger jag nåd; och då jag vill
vara både Gud och menniska, d. v. s. Kung — gör
jag rätt och ger nåd, allt som det faller sig.
Johan Hy. Hungern suger mig, Ers Majestät.
Jag skulle be om den nåden att få äta upp ert riks-
äpple — den der rofvan!
Ollo Ren. Jag är ett träd, begriper du, ett träd
på höjden af ärans besvärsbacke. I dessa mina ar-
mar äger jag två grenar, och en frukt på hvardera
grenen: den ena af dem är spiran, den andra är
äpplet. Om du vill äta upp äpplet — skall jag köra
ner det med spiran.
Anna. Med väpnad hand, i mordisk afsigt, trädde
Du in i furstens rum, att döda honom.
Hertigen (för sig sjelf).
Hvad svarar han?
Erik. Tro ej en sådan digt.
I bättre afsigt drog jag ut min klinga.
Anna. I bättre afsigt, ack, jag trodde det!
Men hvarför då ej öppet dig försvara,
För fursten lägga dina skäl i dagen?
Erik. En helig ed mig binder.
Anna. Kan väl en ed dig binda,
Vid döden, vid schavotten?
Erik. Det kan en ed.
Anna. Kan väl en ed dig binda
Vid låg förrädisk handling ?
Erik. Det kan en ed.
Anna. Kan väl en ed dig binda
Att offra upp din kärlek?
Erik. Det kan en ed.
Anna. Kan väl en ed dig binda
Till evig, evig tystnad,
Om med ett ord allenast
Du kunde bojan bryta?
Erik. Det kan en ed.
Anna. Kan du mig ock förskjuta,
Om på mitt knä jag faller;
Om jag med tårar tigger
Din kärlek till att tala?
Erik. Jag måste det.
Hertigen (afsides).
En ärlig pojke dock. Med tiden skulle
Han kunna bli en duglig riddersman.
Anna. Du aldrig, Erik, aldrig älskat då! —
Om du mig älskat, skulle du dig rädda.