PREUSSEN OCH TYSKLAND. (Slut från J4 220.) Man behöfver numera alldeles icke underhandla med Autokratien i Preussen, man kan helt öppet säga henne hvad man vill och hvad man förutser, utan den ringaste fruktan att hon förmår uppresa något varaktigt hinder mot denna viljas bemödanden att göra sig gällande. Främsta ordet i hennes historia heter nödvändighet. Hon kan ej mer fortsätta sin hittills följda bana. Dristar hon med öppen vägran möta folkombudens offentliga fordringar, så må desamma gerna draga sig tillbaka i lugn och studera Fabius Cunctators historia; och skulle sedan högsta makten vilja utöfva tvång, för att förmå dem afstå från dessa rättmätiga fordringar, samt åtdraga tyglarna aldrig så hårdt: må man då blott lugnt afvakta slutet. Man iakttage blott med stadig blick flodens beständiga tillvext, i framskridandets hämmade ström, och öfverJemne åt högsta maktens godtfinnande, att låta densamma svälla öfver sina bräddar. — — — Vi äro alla menniskor, och derföre skulle det icke skänka oss, män af folket, någon tillfredsställelse, att våldsamt tillintetgöra desamma, som hafva förtryckt oss och slagit oss i andliga bojor; men om förtrycket och tvånget icke gifva vika: om de till och med eftersträfva att förevigas såsom en rätt — en gudomlig rätt: — då komma vi andra i nödtvång att framställa frågan: om vi, folket, skola gifva oss förloradev, eller om denna dom skall drabba våra förtryckare? Och vid afgörande af denna, för ett tyskt sinne så smärtsamma fråga äro vi icke oegennyttiga nog, att svara till dynastismens fördel. Vi förklara derföre att den, i detta fall, går sin undergång till mötes, men tyske som vi äro, tillägga vi: om den vill hafva det så! Visserligen kan man ännu rädda sig, men blott genom friviligt nederlag. På seger måste man imedlertid sjelf bafva uppgifvit all förhoppning; det gäller blott: att antingen lefva eller dö, utan seger. Föredrager man det sednare, så måste det gå dertill. Vi varna icke mer, dertill bafva vi bortlagt allt för mycket af vår fordna känslosamhet; men vi gifva vederbörande att förstå, Jet vi äro säkra på vår sak: om icke i dag — så i morgon .... Hvad tiden tager i anspråk för sin yngsta telning, det är vida mer, än vederbörande kunna åstadkomma genom för sent tillkomna konstitutionsförslag., Nu till sluts ännu ett ord, ur en allmännare synpunkt, till framskridandets vänner: Det är en maktpåliggande fråga: om mensklighetens intresse, i allmänhet, förfördelas genom enskild stats förblifvande in. statu quo; om icke menniskoandens verksamhet, i de fall, då den på ett ställe hämmas, godtgör denna tillfogade förlust derigenom, att den på andra håll oförmärkt ,öeh omedvetet skapar förhållanden, hvilka, under utvecklingens fortgång, så mycket hastigare befordra framstegen i hulfvudsaken; om icke, då det ena folket blir efter i sin kraftutveckling, begagnandet af detta efterblifvande, genom de fördelar andra folk derpå kunna skörda, gör dessa sednare, vid det jemnande kulturarbetets fortgång, till pådrifvare eller vägvisare åt det förra; om icke — då t. ex.;i Preussen folkberraväldet så länge undertrycktes, anlag .dertill redan bildat sig i andra länder (Österrike, Ryssland o. s. v.) — Preussens slutliga besegrande af alla hinder skall godtgöra det långa uppskofvet genom vidden af sina verkningar, hvilka skola sträcka sig vida utom denna monarkis gränsor? Dessa frågor böra otvifvelaktigt besvaras jakande, och om så är, då skall den, som intager en lugnt forskande ståndpunkt, kunna öfvertyga sig derom, att ingenting går förloradt för menskligheten i allmänhet, genom det tvång och det bemödande att hämma kulturens framsteg, som i en eller annan stat är rådande. Men ett allmänt undantag från denna åsigt, vid utförandet, skulle alstra en filosofisk overksamhet, hvarmed menskligheten vore lika litet betjent, som med skapandet af nya lycksalighetstheorier, till hvilkas förverkligande ej finnes någon bestämd utsigt. Huru mycket man således äfven må eftersträfva att intaga den högre allmänna stånd