PREUSSEN OCH TYSKLAND.
(Slut från J4 220.)
Man behöfver numera alldeles icke under-
handla med Autokratien i Preussen, man kan
helt öppet säga henne hvad man vill och hvad
man förutser, utan den ringaste fruktan att hon
förmår uppresa något varaktigt hinder mot denna
viljas bemödanden att göra sig gällande. Främ-
sta ordet i hennes historia heter nödvändighet.
Hon kan ej mer fortsätta sin hittills följda bana.
Dristar hon med öppen vägran möta folkom-
budens offentliga fordringar, så må desamma
gerna draga sig tillbaka i lugn och studera
Fabius Cunctators historia; och skulle sedan
högsta makten vilja utöfva tvång, för att förmå
dem afstå från dessa rättmätiga fordringar, samt
åtdraga tyglarna aldrig så hårdt: må man då
blott lugnt afvakta slutet. Man iakttage blott
med stadig blick flodens beständiga tillvext, i
framskridandets hämmade ström, och öfver-
Jemne åt högsta maktens godtfinnande, att låta
densamma svälla öfver sina bräddar. — — —
Vi äro alla menniskor, och derföre skulle
det icke skänka oss, män af folket, någon till-
fredsställelse, att våldsamt tillintetgöra desamma,
som hafva förtryckt oss och slagit oss i andliga
bojor; men om förtrycket och tvånget icke
gifva vika: om de till och med eftersträfva att
förevigas såsom en rätt — en gudomlig rätt: —
då komma vi andra i nödtvång att framställa
frågan: om vi, folket, skola gifva oss förloradev,
eller om denna dom skall drabba våra förtryc-
kare? Och vid afgörande af denna, för ett
tyskt sinne så smärtsamma fråga äro vi icke
oegennyttiga nog, att svara till dynastismens
fördel. Vi förklara derföre att den, i detta fall,
går sin undergång till mötes, men tyske som vi
äro, tillägga vi: om den vill hafva det så! Vis-
serligen kan man ännu rädda sig, men blott
genom friviligt nederlag. På seger måste man
imedlertid sjelf bafva uppgifvit all förhoppning;
det gäller blott: att antingen lefva eller dö,
utan seger. Föredrager man det sednare, så
måste det gå dertill. Vi varna icke mer, der-
till bafva vi bortlagt allt för mycket af vår
fordna känslosamhet; men vi gifva vederbö-
rande att förstå, Jet vi äro säkra på vår sak:
om icke i dag — så i morgon .... Hvad tiden
tager i anspråk för sin yngsta telning, det är
vida mer, än vederbörande kunna åstadkomma
genom för sent tillkomna konstitutionsförslag.,
Nu till sluts ännu ett ord, ur en allmännare
synpunkt, till framskridandets vänner:
Det är en maktpåliggande fråga: om mensk-
lighetens intresse, i allmänhet, förfördelas ge-
nom enskild stats förblifvande in. statu quo;
om icke menniskoandens verksamhet, i de fall,
då den på ett ställe hämmas, godtgör denna
tillfogade förlust derigenom, att den på andra
håll oförmärkt ,öeh omedvetet skapar förhål-
landen, hvilka, under utvecklingens fortgång, så
mycket hastigare befordra framstegen i hulf-
vudsaken; om icke, då det ena folket blir efter
i sin kraftutveckling, begagnandet af detta ef-
terblifvande, genom de fördelar andra folk derpå
kunna skörda, gör dessa sednare, vid det jem-
nande kulturarbetets fortgång, till pådrifvare
eller vägvisare åt det förra; om icke — då t.
ex.;i Preussen folkberraväldet så länge under-
trycktes, anlag .dertill redan bildat sig i andra
länder (Österrike, Ryssland o. s. v.) — Preussens
slutliga besegrande af alla hinder skall godt-
göra det långa uppskofvet genom vidden af sina
verkningar, hvilka skola sträcka sig vida utom
denna monarkis gränsor? Dessa frågor böra
otvifvelaktigt besvaras jakande, och om så är,
då skall den, som intager en lugnt forskande
ståndpunkt, kunna öfvertyga sig derom, att in-
genting går förloradt för menskligheten i all-
mänhet, genom det tvång och det bemödande
att hämma kulturens framsteg, som i en eller
annan stat är rådande. Men ett allmänt un-
dantag från denna åsigt, vid utförandet, skulle
alstra en filosofisk overksamhet, hvarmed mensk-
ligheten vore lika litet betjent, som med ska-
pandet af nya lycksalighetstheorier, till hvil-
kas förverkligande ej finnes någon bestämd ut-
sigt. Huru mycket man således äfven må ef-
tersträfva att intaga den högre allmänna stånd-