får jag be er vara så ertig och låna mig er
rock. Jag lemnade min på Spanska ry:tarne i
nya fängelset, och är således tvuzrgen att be-
gagna er.
Bevars, kapten, det kan aldrig vara-ert all-
var! Inte vill ni röfva herr Wilds första ja-
nitschar!
Jag vill röfva herr Wild sjelf, om jag träf-
far honomp, svarade Jack. Se så, fort af med
rocken; annars skjuter jag er för pannan, ait
börja med, och klär af er sedan.,
Må ske då, kapten; hellre än att ni skall
begå ett så stort brott, så ger jag er rocken
frivilligtn, sade Quilt; se bär är den. Vill n:
mig någonting mer?
Jag vill ba er väst.
För tusan! kapten, jag kommer ait frysa
ibjel. Jag trodde ni skulle nöja er med min
batt och min peruk.
Jag vill ha dem också,, svarade Sheppard;
näfvensom era stöflor.
Mina stöflor? Nå, djefvulen annamma! Men
de passa inte åt er; de äro för stora. För öf-
rigt begriper ni väl, att jag inie kan rida utan
stöflar. :
Var inte ledsen! sade Jack; ni skall inte
behöfva rida; ni får gå. Se sål, fortfor han,
då hans befallningar blifvit, ehuru icke utan
motvilja, åtlydda; bjelp mig nu också på med
stöflarna.n
Quilt föll ner på sina kvin, liksom för att
hjelpa honom pådraga stöflarna. Men i det-
samina passade han på tillfälle och fattade hastigt
tag i Sheppards ben, för att slå omkull honom.
Jack var likväl för uppmärksam och för vig,
för att detta försök skulle kunnat lyckas. Han
sparkade till janitscharen med foten, så att ett
halft dussin tändar flögo ur munnen på honom
och gaf honom tillika med pistolkolfven ett slag
i hufvudet, som sträckte honofh sanslös och
blodig till marken.
Sådan herre, sådan tjenarels yitrade Jack
för sig sjelf, i det han vältrade den känslolösa
kroppen åt sidan af landsvägen. Hvad kunde
man vänta af Jonathan Wilds tjenare annat än
folskhet?p