nerligen ingenting som gaf en föreställning om
denna moraliska epidemi, mot hvilken den
svenska brottsligheten ännu är elt intet. Jag
fruktar således, att siffran bär, som på så många
andra ställen, icke anzifver rätta förhållandet,
och tillstyrker, hvad jag börjar och hvad jag
slutar denna skrift med: att varsamt begagna
henne. 249
ULTRAMONTANISMENS NYA FRAMTIDS-
PLANER.
Rom kar aldrig glömt sitt urgamla valspråk:
Tu regere imperia, Romz:ne, mementol När
svärdet svek dess hersklystnad, förstod den att
kufva sina besegrare genom e:!t andligt verlds-
välde, som den alltsedan upprättbållit öfver
nära nog samma folkmängd, om än under ti-
dernas skiften olika fördelad kring jordens yta.
Men kan väl detta välde fortfara nu mera? ...
Det hvilade, under hela sin tvåtusenåriga till-
varo, på samma egenskap hos det italienska
folket — på dess öfverlägsna intelligens; svär-
det och dogmerna voro blott dennas olika red-
skaper. Men hvad eger väl Rom att hoppas
hädanefter, sedan intelligensen omotståndligt
utbreder sig öfverallt? Kan det gamla väldet
undgå att öfverflyglas genom den rikare till-
gången, annorstädes, på dess innersta grund-
krait? ...
Dessa betänkliga frågor hafva utan tvifvel
föresväfvat Roms mekthafvare långt förr, än
någon annan; bevisen derpå har man i Roms
index, dess censur, dess dominikaner, dess je-
suiter, och hvad allt de öfriga anstalterna heta,
som det vidtagit för att hindra sitt monopol,
intelligensen, att blifva verldens tillhörighet.
Dessa återhållande medel äro dock nu mera
kraftlösa. I de katolska länderna bar upplys-
ningen ofta spridt sig lika djerft som i andra;
deras mer och mer bildade beolkning undan-
drager sig Roms myndighet; de katolska sty-
relserna hafva upphört att bäfva för Vatikanen,
och de katolska folken sjelfva äro delade i två
fl.ckar: en vidskeplig majoritet, vanmäktig i
våra dagar genom sin råhet, och en skyndsamt
vexande minoritet, som icke tror på Rom och
mer eller mindre öppet föraktar dess dogmer
och deras förkunnare, derföre att klyftan ökas
med hvar dag emellan deras intellektuella stånd-
punkt och den, hvarpå forskningen, upptäck-
terna, uppfinningarne, sällskapslifvet, samhälls-
utvecklingen, gemenskapsmedlen folken emel-
lan, förflyttat det allmänna förståndet. Dag-
ningen af en ny tid är påtaglig, en helt ny,
olik alla föregående. Hvad återstår, under så-
dana förhållanden, för det italienska begäret
efter öfvervigt?
Hvad annat, än att träda sjelf i spetsen för
denna tid — att spela samma roll nu, som i
medeltiden, då Italien blef civilisationens här-
old och anförare, så vidt upplysningen nådde,
och då det derigenom räddade Europa ur den
råa styrkans våld. Italien blef Europas läro-
mästare icke blott i dogmatik, utan i allt an-
nat, och dess snillrika folk har aldrig saknat
mär, som kunna blifva det på nytt. Man må
ej glömma att Europa har att tacka Italien för
öfverflyttningen till css af forntidens kunskaper,
så vidt det sjelf bevarat eller återupplet:t dem;
man förgäte ej att det genom Columbus öpp-
nat för den gamla verlden en ny, att det ge-
nom Galilei, Vieta, Torricelli, Vico, Machiavelli,
Scarpa, Volta, Melloni, etc. etc., har från for-
dom tills nu riktat och ännu riktar ver!den
med de vigtigaste upptäckter och undersöknin-
gar; att sjelfva vår krigsvetenskap och vår
bandelskunskap i sina ännu bibehållna konst-
termer förråda sitt italienska ursprung, och
alt vi i sekler besökt Italien för att fullända
vår bildning i konstens alla grenar! — TItalie-
narne sjelfve hafva aldrig förgätit det; och den
långvariga jäsningen i hela landet utgår just
från striden ercellan dem, som med alla dessa
anlag vilja framåt, och dem som söka hindra
framåtskridandet. De förre inse ganska väl
hvad Italien skulle förmå, hvad det skulle blif-
va än en gång och in i den aflägsnaste fram-
tid, om det sjelf gjorde sig till framtidens hba-
nerförare, i stället för att vidare fortsätta den
vanmäktiga kampen för nu mera toma forntids-
former. Den hänförelse, hvarmed Italien hyllar
pifliga thronens nuvaraude innehafvare, tycks
förråda att Italienarnas skarpsynthet hos denne
ovanlige man upptäckt samma åsigter, som de-
las af den stora majoriteten bland hans lands-
män, och att han under sina andliga befattnin-
gar i Amerika och på denna sidan om Alperra
begripit möjligheten af katolicismens bestånd
lika väl bredvid de mest fria sambällsformer,
som under envåldsmaktens hägn, lika väl i
bredd med upplysningens framsteg, som under
mörkrets välde.
Mer talande än något annat för den nya
riktning, som Pius IX synes beredd att gifva
åt Roms välde, är hans för kort tid sedan be-
viljade frigifning till allmänt begagnande af Vi-
cenzo Giobertis skrifter, till och med den sed-
naste: Il Gesuita moderno, ett verk om icke
mindre än 5 dryga band, och hvilket redan
utöfvat den mest oerhörda verkan på tänke-
sätten inom hela katolicismen. Ty så väl i
detta verk, som i sina föregående arbeten, har
Gioberti just framställt såsom medel för Italien
till återvinnande af sin fordna supremati, att
det måste träda än en gång i spetsen för civi-
lisationen, men för vår tids civilisation. Hvad
hos mingen af hans landsmän var förut en
dunkel trånad, har härigenom öfvergått till klar
önskan; Gioberti har lemnst ordet till Italiens
förut stumma tankar. (Forts) A
. RÄTTEGÅNGS- OCH POLISSAKER. 7
På ångfartyget Svithiod anträffades vid dess Hit-
komst förliden gårdag åtskilligt förbudet gods i
en handlandes koffert, äfvensom hans fru befanns
hafva förstucket under kläderna 47 skålpund siden-
tyg, schalar m. m. fastsydda vid underkjorteln. På
YAN NRANn I dan mnllan ACL be os RR RT